Hon fick afrotyska feminister att organisera sig
Snart får Audre Lorde en egen gata – staden ersätter de gamla koloniala namnen
”Varför kan vi föreställa oss jordens undergång, men inte ett slut på kolonialismen?” Så skriver Indigenous Actions i ett manifest på sin hemsida i slutet av mars.
Som ett av flera försök att avkolonisera Berlin har stadsdelen Friedrichshain-Kreuzberg beslutat att döpa om en gata efter den amerikanska poeten och författaren Audre Lorde.
Förra året fick två gator och ett torg nya namn i det så kallade ”afrikanska kvarteret” i Wedding. Ett område där flera gator i början av 1900-talet namngavs för att upprätthålla minnet av Tysklands kolonialtid. Protesterna var högljudda, men nu har det gått igenom. Namn på kolonialherrar, skyldiga till brutala dåd, har bytts mot motstånds- och frihetskämpars.
I början av april var allmänheten inbjuden till ett öppet möte för att föreslå vilken gata som ska heta Audre Lorde Strasse. Diskussionen har som mycket annat IRL skjutits upp. Tyvärr. Jag kan inte föreställa mig en bättre tid att prata om och hylla Audre Lorde. Hon gav oss genom sina ord inte bara möjlighet att föreställa oss en annan värld. Hon förändrade den.
På 1980-talet återvände hon regelbundet till Berlin. Det sägs att resorna förlängde hennes liv, eftersom hon här behandlades av en cancerläkare i alternativ medicin. Det hon i sin tur gav Berlin finns dokumenterat i filmen Audre Lorde – The Berlin years 1984 to 1992 (2012). Filmen skildrar en gräsrotsrörelses framväxt och är ett fantastiskt exempel på hur identitetspolitik kan förändra historien.
I Berlin mötte Lorde en kvinnorörelse som ockuperade hus och startade självhjälpsgrupper. En levande men mycket vit frigörelsekamp. I dessa sammanhang klev hon in och bad de vita kvinnorna att lämna rummet och de svarta att stanna kvar för att prata med varandra. Hon hade en förmåga att få människor att hitta sin inre styrka.
Genom workshops och möten började afrotyskar skapa egna rum. Precis som Lorde själv gör i sina dikter och essäer uppmuntrade hon dem att ta språket i egna händer för att definiera sig själva bortom majoritetssamhällets benämningar.
Många texter och böcker skrevs och publicerades av afrotyskar under denna tid. En av de tongivande var poeten May Ayim, som 2009 fick sin egen gata – May Ayim Ufer i Kreuzberg – tidigare uppkallad efter en slavhandlare. Hon var en av medgrundarna till ISD (Initiative Schwarze Menschen in Deutschland) som fortfarande, efter över trettio år, gör avtryck med sitt antirasistiska arbete.
En av organisationens utmaningar är att byta ut namnet på Mohrenstrasse i centrala Berlin. Gatan namngavs 1706, då Preussen deltog i koloniseringen av Afrikas västkust, och det tyska m-ordet kan jämföras med n-ordet. Trots decenniers försök möter namnbytet fortfarande motstånd. Det finns de som anser det viktigare att bevara historien än att förändra den, och därmed samtiden och framtiden.
”Mästarens verktyg kommer aldrig att nedmontera mästarens hus”, skrev Audre Lorde. För att förändra världen måste vi förändra språket, inuti oss själva och omkring oss.
