Det personliga är kulturen i kultursidan
Gnället på sex och privatliv är det vanligaste av allt
Gnället på personliga, självutlämnande texter sker nästan lika slentrianmässigt som texterna ifråga. Trots att den sortens texter är rätt sällsynta jämfört med exempelvis recensioner så blir varje undantag en symbol för samtidens fixering vid jag-narrativ och bekännelser.
Malte Persson noterar (Expressen 16/2) hur allt fler tvångsmässigt berättar om sina sexliv i klickjaktens tecken. Han är trött på de eviga kulturdebatterna som påstår sig säga något allmängiltigt, men i själva verket är en liten runkbulle.
Istället vill han se en återgång till att ”skriva om kultur”, vilket jag antar är recensioner och understreckare.
För all del, men för att ta ett aktuellt exempel: Vesna Prekopic skrev en text om otrohet (DN 29/1), som sedan har renderat i några konstiga och några fina svar. Sådana texter har betydligt längre livslängd än gemene kulturdebatt, eftersom de handlar om eviga frågor som kärlek och sex. Om inte det är kultur vet jag inte vad som är det.
Däremot var det uppfriskande att Kristina Lindquist lyfte den ekonomiska aspekten av frågan (DN 20/2). Det vill säga, vi som jobbar med att skriva måste helt enkelt skriva ibland. Om det inte är för pengarnas skull så är det för att man är dålig på sitt jobb annars. Det innebär att formulera sig i bästa fall spetsigt kring något man egentligen kanske inte är särskilt engagerad i. En egenskap som verkligen kräver sitt hantverk och inte ska underskattas. Däremot kan det ofta gräma mig att det utåt sett framstår som att jag till varje pris vill lyfta en viss fråga, när man i själva verket kanske rymmer tre ämnen att verkligen brinna för. Resten är utfyllnad efter bästa förmåga.
Men de där tre ämnena gäller det att vårda ömt. Hjärtefrågorna blir inte per definition bra texter, däremot är jag helt säker på att det bästa jag skrivit också varit högst personligt. Det är mer än klickjakt – det är vad som gör kultur i en kultursida. Det tillåter en att ta ut svängarna, att ha en mer litterär framtoning. Om det inte vore för de där fåtal stunderna där man får sätta sig själv på spel, hade jag nog ägnat mig åt något annat, och läst kultursidor mer sällan.
”En kritiker eller kulturskribent är inte en person som säljer åsikter, utan en person med kunskap”, skriver Mikaela Blomqvist (GP 27/2) i en text om vad Mikaela Blomqvist tycker att folk borde vara intresserade av. Tyvärr är man ju båda, vilket om inte annat hennes egen text bevisar. Att försöka upprätta en definitiv gräns mellan ”kultur” och kultur är totalt meningslöst. Blomqvist anser att skribenterna ska sluta inbilla sig själva att de är intressanta, och visst, ibland är det läge att helt enkelt hålla tyst. Men självklart är de mellanmänskliga ämnena intressanta. Det handlar bara, som vanligt, om att säga det på rätt sätt.
