En dystopi vi redan lever i
Jerker Virdborg fångar dagens indignation i sin novellsamling
Historien om pojken och säkerhetsvakten skulle kunna vara hämtad ur Jerker Virdborgs novellsamling Skyddsrummet Luxgatan som utkommer i morgon fredag. Det känns overkligt och inte alls som Sverige – vi är ju ett anständigt land – och ändå är konturerna tydliga av ett helt nytt samhällstillstånd.
Hur många av oss skulle ingripa för att hjälpa en nioåring som får sitt huvud dunkat i golvet av en man i uniform? Såna där vakter är skitläskiga.
Den som griper in får räkna med att åtalas för våld mot tjänsteman. Det händer allt oftare. Det omvända sker inte; poliser och ordningsvakter döms nästan aldrig, hur mycket våld de än använder. Det är först när medborgarjournalistiken – en mobilfilm – sätter press, som frågan ens ska utredas.
Om en säkerhetsvakt brottar ner ett flyktingbarn och täpper till mun och näsa på honom, och polisen som tillkallas inte ens tar upp vittnesmål, förstår vi att det är meningslöst att protestera. Och den som gör det kan åka på en dom som registreras hos en potentiell arbetsgivare – nuförtiden hamnar allt vi gör i rullorna.
Så knäcker man ryggraden på civilkuraget. Den som försöker upprätthålla nån form av humanistiska ideal betraktas snart som lite löjlig.
Förr frodades cynismen, i dag gror indignationen. Det är den, för demokratin helt livsfarliga, känslan som Jerker Virdborg fångar på 190 välsmidda sidor. En dystopi som vi redan lever i.
