Genialt dubbelspel
Jenny Tunedal om Kerstin Ekmans lek med den kluvna författarrollen
Som pseudovärmlänning är jag uppvuxen med anekdoten om hur Selma Lagerlöf lät en annan kvinna stå på Mårbackas balkong i karaktäristisk Selma-hatt och vinka åt skolbarnen som dag ut och in kom för att hylla Nobelpristagaren. Själv satt hon inne vid skrivbordet och arbetade.
Jag tänker på de dubbla selmorna när jag läser Kerstin Ekmans nya bok, Grand final i skojarbranschen, en besk och munter, skälmsk och bitsk berättelse om litteratur och offentlighet. Den gestaltar författarens nödvändiga klyvnad – hon som skriver och hon som showar är inte samma – på ett smått genialt sätt.
Det handlar om Lillemor Troj, en snygg och välklädd kvinna som ger ut böcker, tar emot priser, är trevlig på teve och deltar i torsdagsmötena i Börshuset. Likt Ekman själv en gång slår hon igenom (”när jag hör orden tänker jag alltid på en cirkushund som hoppar genom en rund pappskiva. Hepp!”) som ung deckarförfattare, blir sen finlitterärt hyllad för en romansvit (här Ångermanlandssviten Ormspott) och intar ganska snabbt sin plats bland de aderton.
Men här finns också Barbro Andersson, kallad ”Babba”. Hon hasar runt i nertrampade skor och stickad luva, tung i kroppen och mörk i blicken, högmodig, egensinnig och stillsamt sjövild. Det är hon som skriver böckerna.
När romanen börjar har denna Babba bestämt sig för att ge ut en bok i eget namn. Via Rabben och Sjabben når manuset fram till det stora förlaget på Sveavägen, där Lillemor stjäl med sig pappersbunten – ”papperassen” – hem. Läsaren får så delta i hennes läsande av berättelsen om hennes liv och verk. Babbas hårda sanning som kan ödelägga allt.
Romanens rörelse in i och ut ur Babbas manuskript skapar en sorts dubblering, eller rentav kvadruplicering, som inte handlar om original och kopia utan om aspekter. De två kvinnogestalterna och deras parallella dubbelliv, framträder dubbelexponerade, på två olika avstånd, genom två olika blickar som ser varandra men aldrig riktigt möts. Resultatet är en särskild skärpa, ett siktdjup som når långt.
Exempelvis in i frågor om kvinnans plats i patriarkatet; äktenskapet, heterosexualiteten, barnafödandet, historieskrivningen, arbetet, galenskapen, sådant som präglat Ekmans författarskap. Frågor som på ett bra sätt alstrar litterära påståenden om kvinnors biologiska och sociala omständigheter, om hur olika underordningar genomkorsar varandra, om strukturers sätt att tala genom individer, om pengar och kjoltyg och mycket fluffiga skära morgonrockar som ”kommer henne att känna sig som ett vandrande moln”.
Mer än något annat är det här en berättelse om två märkliga kvinnoindividers kamp för att skapa sig handlings- och tankeutrymme i en snäv värld som alltför långsamt vidgas omkring dem. ”Performern” Lillemor är den sköra, beroende av sötsaker och tidvis galen av sorg. Hon blir bedragen och använd. Babba är en av de som använder henne, som skyltdocka, skydd och till sist alltså som romankaraktär.
Grande finale i skojarbranschen tar förstås sikte på vår tids särskilda besatthet av den suddiga relationen mellan verklighet och fiktion. Ekman går verkligen loss på sin litterära och utomlitterära samtid, från femtiotalet och framåt – skojar, gäckar och bannar, skarvar och minns. Det är både anekdot- och maskeradfest.
Författaren leker en raffinerad, bitvis påträngande detaljerad lek med sig själv: bilden av Kerstin Ekman, som hon ser ut på författarfotot, men kanske också i spegeln. Eftersom det fula inte får synas. Utom i texten. Eller kanske inte ens där. Eller – om där så verkligen inte någon annanstans.
Här finns inget av den liksom sårade, självupptagna pompositet som präglar så många böcker i stora-författare-minns-genren. Den långa erfarenheten syns i stället i form av skicklighet, precision. Prosan är mycket medryckande. Och tänker mitt i muntrationen med stort allvar över berättelsens möjligheter att just rycka med, bli auktoritär i kraft av sitt berättande:
”Lillemor är maktlös inför Babbas berättelse. Hur skulle hon kunna definiera sig själv när hon varken har språk eller narrativ instinkt som hon. /.../ Hon är lika stark som den där blekfete och sjuklige diktatorn i Nordkorea och bara begriplig på samma sätt som han – genom sin berättelse. /.../ Det orimliga kan bara berättas, det absurda blir trott genom berättelsens gåva till lyssnaren. Men den som blivit berättad sitter tystad kvar vid vägkanten där den färggranna och larmande processionen av berättelser dragit fram.”
Det går att tänka på den här romanen som Ekmans sätt att med ett skarpt leende ta makten över berättelsen om sitt författarskap. Hon drar fram sin Babba i ljuset och låter henne tala om och till den där andra kvinnan vi alla sett i offentligheten. Det är befriande. Att hävda Babba är att hävda skrivandet och litteraturen och köttet och dunklet och den nödvändiga bortvända orimliga stoltheten. Det där som Lillemor är satt att skydda och har mycket svårt att förstå:
”Ja, Babba kunde vara monstruös i sitt högmod. Hon sa att åsnesparkar och giftstick hörde författarlivet till. De var lika overkliga som haussandet och det överdrivna berömmet. Bortom dessa låg skrivandet. Hon sa: Mitt rike är inte av denna världen.”
