Vackra rester från Mozart
Det är väl knappast enbart det stundande Mozartjubileet, 2006 är det 250 år sedan underbarnet föddes, som gör att det oavslutade sångspelet Zaide uppförs allt oftare. Mozart kunde helt enkelt inte skriva dålig musik. De cirka 70 minuter som är allt han komponerade av Zaide håller samma klass som exempelvis Idomeneo.
Det var också beställningen av den senare som fick honom att lägga Zaide på hyllan, ett projekt han gett sig i kast med i hopp om att erhålla tjänsten som musikdirektör vid det operasällskap Kejsar Josef II var i färd med att etablera i Wien.
Vad som finns av Zaide är ett femtontal nummer, huvudsakligen arior men också en terzett och en kvartett. Det handlar om ett sångspel, således ingår talade partier och dessvärre vet vi inte hur det var tänkt att sluta. Förlagan, Sebastianis Seraljen eller Den oväntade återföreningen mellan far, dotter och son, lät, precis som den långa tidstypiska titeln berättar, sultanen förlåta den förrymda slavinnan Zaide och hennes älskade, den likaledes fångna Gomatz.
Men vi har bara de delar av Schachtners libretto som är tonsatta, och vi vet att han följde Sebastianis handling i första akten, men avvek från den i andra. Så Gita Malliks gissning, att sultanen får förlåta dem i namn av tidens tankar om den upplyste fursten, är väl lika god som någon annans.
Redan förra sommaren uppförde man Zaide på Kulturhuset, i år är musiken omarrangerad och texten något justerad. Det är framför allt den fåtaliga ensemblen som låter publiken ana att Zaide är lika god Mozart som en annan, medan det rätt konventionella sceniska utförandet – turbaner och kroksablar – kunde ha vunnit på lite säkrare spel bland sångarna.
Det är främst Kristian Flor, som gör favoritslaven Allazim och Osmin, som når ut över scenkanten, både vokalt och med god scennärvaro. Men förhoppningsvis dyker denna eleganta torso upp under jubileumsåret i ett lite större sammanhang.
Claes Wahlin
