Patriarkatet bär klack när Levi gör Bergman
Snillrikt hantverk i nytolkningen av ”Scener ur ett äktenskap”
Som de flesta andra har jag nästan doktorerat i scener ur ett äktenskap.
Vi är många som anser att serien är skriven till oss för oss, ja nästan av oss. Det kan slå fel för man blir så jävla sugen på göra SIN version. Det är i kaliber med att skjuta ett av the big five.
Jag antar att på samma sätt som den äldre generationen vill göra sin Hamlet vill den yngre göra sin Scener. Och nästan ingen lyckas. Eller, det blir bara… sämre. Det betyder nödvändigtvis inte att det nya verket är dåligt, utan att Bergmans är så jävla bra.
Vi älskar Scener ur ett äktenskap för att den handlar om oss. Den handlar om det som alla säger tvärtom om. De säger att äktenskapet är en lycklig plats, vilket kan vara sant, men det är också en arena för maktutövande.
Det är därför jag vill fixa ståplats i Nybroviken av program som Bachelor, Gift vid första ögonkastet och Vi eller aldrig. De säljer en lögn. Vi köper den. Men så en gång per decennium kommer någon som säger något sant. Något på mikronivå – att det är svårt att vara ihop. Och makro: kvinnan är förtryckt av mannen.
Förlåt men det är sant.
Trenden nu är att låtsas att det inte sant.
I Hagai Levis version av Scenes from a marriage är Jessica Chastain magnetisk i huvudrollen, men även Levi har fallit in i att sminka över i stället för dra bort skynket, som väl är konstens uppgift?
I hans version är mannen svag och kvinnan stark och där är vi i sagans värld.
Den nya är trots det bra. Framställningen av kvinnans yttre och inre liv är fint gjord. Det är ett direkt ljuvligt grepp att spegla rollerna man klär sig i, modersrollen, kvinnorollen, yrkeskvinnan, i hur de riktiga skådespelarna, Jessica Chastain och Oscar Isaac, går in och ut ur karaktär, som Mira och Jonathan i äktenskapet vi får följa. Snillrikt hantverk och får tittaren att tänka på charader och masker och hur konventioner bara är ett konstruerat spel. Hur äktenskapet på ett sätt är en lek, hur hela livet är en teater och det är trevliga tankar att ha med sig. Det gör de psykologiska, hyperindividualistiska, introspektionerna mer förlåtande.
Borgerligheten blir lite kul, samtidigt som det är en hommage till Bergman. Ett rop – tack för jobbet du la!
Det folk inte fattar om Bergman är att han var en stor feminist. Skratta ni, jag pratar inte om hans 100 fruar
Bergmans reporter är i Levis version en forskare i genusstudier som vill undersöka förhållanden där kvinnan är den huvudsakliga familjeförsörjaren. Hagai Levi har flippat könsrollerna. Det intressanta med det är att det gör serien mindre feministisk än Bergmans dito. Det folk inte fattar om Bergman är att han var en stor feminist. Skratta ni, jag pratar inte om hans 100 fruar men hans syfte i sitt arbete. Finns det någon som är så besatt av kvinnors psyke? När Bergman visade upp en kvinna, tredimensionellt, hur det är att vara kvinna på 70-talet, bli bedragen och vara fast i modersroll och fru-roll, gjorde han kvinnorna en tjänst. Han gjorde det Simone de Beauvoir gjort 24 år tidigare i sin bok Det andra könet. Han sa ”Ni är förtryckta”.
Till skillnad från den nymoralism som finns nu, där lögnen om den starka rika kvinnan sminkar över verkligheten med ideal och politik, så berättade Bergman hur det egentligen är: Så länge mannen har mer makt än kvinnan är han den som skriver reglerna. Regeln är: gamla män kan bli ihop med yngre kvinnor. Globalt äger mannen nästan allt. Alla bostäder. All mark. Alla företag. Att vända på perspektiven gör historien om de två mer världsfrånvänd.
Trots detta fungerar serien som ett avtryck av nuet, men har starkare samröre med serier som Succession och White Lotus, där enprocentare lever sitt liv och resten av världen ett annat. Det blir berättelsen om nya privilegier och den berättelsen är väl utförd. Bra castat med en rik vit smal kvinna. Det stämmer. Kanske är hon den nya mannen.
Patriarkatet i klackskor, men likväl förtryckande.
Städerskan är fortfarande en svart kvinna.
