Stark bland svaga
TV » Misterioso
av Arne Dahl (Jan Arnald)
Regi: Harald Hamrell
Manus: Cilla och Rolf Börjlind
I rollerna: Irene Lindh, Shanti Roney, Claes Ljungmark, Matias Varela, Magnus Samuelsson m fl
Premiär i SVT1 i kväll kl. 21.00
Boken Misterioso är startpunkten för en välskriven deckardekalog av Arne Dahl (pseudonym för Jan Arnald). Sviten om A-gruppen plockar upp stafettpinnen från Sjöwall/Wahlöös klassiska Roman om ett brott och springer vidare med lätta steg. In i något mer humoristiskt, kollektivt, stilistiskt varierat och utstuderat; man kan säga splittrat eller högtflygande. Ibland nära någon sorts bristningsgräns för vad en kriminalroman kan bära av spektakulära brottshärvor och kringresande utredare.
Just Misterioso är en av de titlar som minner mest om föregångarna. Den kretsar kring maktens arrogans och vanmaktens desperation och berör något så högaktuellt som giriga bankdirektörer.
SVT: s val av mellandagsunderhållning 2011 påminner dock mest om den mörka baksidan av Sjöwall/Wahlöös verk: Beckfilmerna, dessa mediokra produkter med vilka många av oss sedan många år då och då medicinerar den djupaste söndagsångest. Tv-film för den som redan ligger ner, men ändå inte lyckas somna. Tv man står ut med när man inte står ut med tillvaron. Ful-tv för apatiska.
Det är svårt att avgöra om det är nostalgi eller bara slentrian som drivit den här produktionen att bli så Becksk. Exempelvis har polischef Jan-Erik Hultin fått byta kön och blivit Jenny Hultin, en motsvarighet till Marie Göranzons roll i Beck-filmerna. Irene Lindh strävar på som ”chefskvinna med Dramaten-uttryck” utan att man riktigt förstår varför.
Likheten finns framför allt i helheten: en välbekant, trögflytande sörja av fult ljus, långa ”menande” blickar och platta repliker, liksom ständigt utsagda någon halvsekund för sent. Det uppstår inga dialoger, människor utbyter bara upplysningar. Alla omotiverade mikrotystnader får samtliga att framstå som om de drabbas av utmattning vid tanken på att tala.
Mattast av alla är Shanti Roney, vars Micke Nyqvist-blinkningar i kombination med den karaktäristiska avsaknaden av artikulation, gör att den något livströtte tvivlaren Paul Hjelm här i långa stycken verkar halvsovande. Liksom Habersk.
En oväntad ljusglimt är Magnus Samuelsson, som vid sidan av Claes Elfsberg bidrar med den intressantaste rolltolkningen. ”Världens starkaste man” är suverän som ”Sveriges största polis” Gunnar Nyberg. Tveklöst och stentungt fyller han upp varje replik, inte bara med en grym östgötska, utan också med en långsam, liksom frågande närvaro.
Blodet sprutar, någon korsfästs. Men det mest skrämmande med denna tvådelade film om seriemördande är att ytterligare fyra böcker filmatiserats.
