Kan sossarna hata?
Petter Larsson om vem som är Socialdemokraternas motståndare
Ja, det var en väldigt bra fråga. Jag ska ringa till dig när jag sovit på saken”. Så svarar ett socialdemokratiskt kommunalråd när sociologen Adrienne Sörbom i sin bok Politikens gränser frågar om vem som är partiets motståndare.
Eller mer hårdraget: Vem hatar Socialdemokraterna?
Som den belgiska postmarxisten Chantal Mouffe träffsäkert konstaterat genomkorsas alla samhällen av konflikter – klass är en av de viktigaste – och kring dem organiserar sig grupper som bekämpar varandra. Är du vän eller fiende? I den frågan grundas all politisk mobilisering. Hat och kärlek, i betydelsen fiendskap och vänskap, är den politiska passionens mor. I den meningen finns ett slags hat inbyggt i alla politiska rörelser.
Poängen med demokratin är att den civiliserar kampen genom att omvandla fienden till en legitim motståndare, som man kan möta i en omröstning, i stället för i strid. Hatet trycks tillbaka, ersätts av en mer respektfull oenighet, men det försvinner inte så länge intressekonflikterna består. Om det demokratiska systemet inte förmår uttrycka kampen, kommer den att blossa upp i andra former. ”Då återstår bara bärsärkagången”, som prästen Mikael Löwegren olycksbådande skriver (Aftonbladet 19 juni).
Den rörelse som framför andra har kanaliserat de underordnades känslor och begär i politiska förslag har varit just socialdemokratin. I dag gör man det allt sämre.
Samtidigt som ojämlikheten har exploderat har klasskonflikten bannlysts ur politiken. De stora partierna har accepterat allt från marknadsekonomi, vinstdriven välfärd och svältpensioner till budgetregler och jobbskatteavdrag. Facken har i två decennier låtit vinsterna skena på lönens bekostnad. Politik blir då en samtalsklubb mellan folk som är ense om det mesta.
Fram till 2006 kom socialdemokratin undan med att agitera mot ”högern”, alltså Moderaterna, vars skattesänkningsiver och fackföreningshat påstods riva ner allt det fina vi byggt. Genom att definiera fienderna partipolitiskt slapp man peka ut dem socioekonomiskt, partiet kunde fortsätta vara kompis med kapitalister och höginkomsttagare. De skulle visserligen ”bidra” lite mer, men inte skrivas ut ur vänkretsen. Mot Reinfeldts Nya Moderater funkar nu den fiendebilden betydligt sämre.
Och plötsligt verkar socialdemokratin inte vilja rikta den sociala ilskan alls. Den sista strid man rustat för är uppskjuten på obestämd framtid, snopet nog. Möjligen kan man kosta på sig att avsky Sverigedemokraterna lite extra, men annars nöjer man sig med att vädja till sammanhållning. ”Vi får inte slita isär samhället”, heter det, ”alla ska med”. På första maj i år var budskapet att det som är bra för företagen är bra för Sverige och därför ska vi sticka åt dem mer innovationspengar.
Inte ens banker och bankirer, så populära måltavlor ute i världen, vågar de svenska socialdemokraterna storma mot.
Och när de någon gång dammar av rättviseparollerna ekar det ofta ihåligt, inte minst då vi ser hur arbetarledarna själva växer ihop med den ekonomiska eliten. Palme fick som statsminister 52 000 kronor per månad i dagens penningvärde. Juholt hade nästan det tredubbla, Löfven har mer än dubbelt. Och kan man inte bli partiordförande så kan man bli banklobbyist, kan man inte vara statssekreterare så kan man sälja vapen åt Saab.
Men om vi inte bråkar om fördelning – det vill säga hatar de rika och mäktiga – så kommer vi att bråka om andra saker och hata några andra.
Kristdemokraterna hetsar, hopplöst, mot kultureliten. Sverigedemokraterna försöker mer framgångsrikt med invandrarna, ibland i armkrok med Folkpartiet. Moderaterna pekar mycket effektivt neråt, mot parasiterna som inte jobbar, arbetslösa, sjuka, bidragstagare, och slår på så vis sönder den breda löntagaridentitet som det socialdemokratiska projektet byggt på.
Alla söker de en fiende att ta spjärn emot, någon som inte är ”vi”.
Det är bara en tidsfråga innan någon eller några av de gränsdragningarna får ordentligt fäste i den politiska fantasin. Då är det nog ajöss med utjämningsprojektet för gott. Därför måste det gamla arbetarpartiet våga hitta sin fiende igen. Det finns inte tid att sova på saken.
