Ge pocketoperan en chans
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-29
Mikael Strömberg om den provokativa kortoperan
En opera behöver knappast vara längre än femton minuter. Det är inte längden, lidandet och librettot som är poängen.
Just nu pågår en för operavänner provokativ utveckling av kortoperor, där själva samordningen av de dramaturgiska, poetiska, musikaliska och plastiska uttrycksmedlen följer andra mönster. Ett av dessa projekt drivs av independentbolaget yuccatree i schweiziska Bern, med kopplingar till dadascenen Cabarét Voltaire.
Första hörbara resultatet, OOPPERA, har en del övrigt att önska när det gäller urval och produktion. Men det är slående att kortoperan i sina begränsningar (särskilt på cd) fungerar lite som ett hörspel i radio: vi tvingas göra vår egen scenbild, ljussättning, kostym och mask.
I jämförelse med den vanliga operan vågar kortoperan vara mycket friare i händelseförloppet och dessutom kosta på sig ett mera avspänt och omväxlande skrivsätt, från musikaliska vilopunkter till tyngre utarbetade "nummer". Vi slipper inklistrade arior och utfyllnadsrecitativ, eftersom librettot inte har sådana krav på framställning.
Ett exempel är det svenska bidraget till OOPPERA, Phantasmagoria - Gutasagan av Karin Höghielm. Normalt hade detta gestaltats som en ättesaga med mycket vapenskrammel och nationalromantiska hjältearior, en helaftonsopera. Men Höghielm väljer som alltid sin egen klangvärld, det är mystiskt tidlöst och skapar med enkla medel en satyrisk-litterär musik som lika gärna kunde ha skrivits för tusen år sen. Hennes musikteater drivs framåt i lätt modulerade sekvenser med den tidiga kyrkomusiken och folkmusiken som förebild.
Och lyssna till den skruvade Odyssey of the Weasel King, av Anna Geyer: diskbänksrealism i en animerad värld à la Tom & Jerry. Ett gesamtkunstwerk på sitt sätt, men ljusår från Wagner, Verdi, Puccini och gubbarna.
Mer traditionella operor är, trots den elektroakustiska inramningen, Popes av Gareth Dylan Smith och Emerald Epiphany av Peggy Still. Antagligen beror det på den hårt spända koloraturstilen. Jag vet faktiskt inte om det är en drift med operagenren eller på allvar.
Hur öppen orkar man vara? I sista operan, Anon a Mouse av Laurie Spiegel "and furry friends", finns ingenting kvar av operans förevändning, rösten. Kvar är en nervöst pipande mus i en ekokammare. Helt visst ett musikaliskt skådespel. Men när känner sig operahusen redo att anta utmaningen?
Opera
OOPPERA
Mikael Strömberg
