Teatern – en bransch med byxorna nere
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-16
Jenny Aschenbrenner om sextrakasserier och manskult inom scenkonsten
Var tredje skådespelare har utsatts för sexuella trakasserier. En av tre. Av kvinnorna som svarat nästan hälften – 45,5 procent. Inom en konstform som bärs av kvinnorna: de är de som sitter i salongen och ser till att det alls blir någon teater.
Paradoxalt? Ja. Skandalöst? Absolut. Chockerande? Egentligen inte. För den som följt branschen kommer Ekots Jesper Lindaus siffror inte som någon överraskning, bara som en bekräftelse på att det där som ”alla” alltid vetat tyvärr är sant.
Nu finns det fakta. Nu kan vi äntligen börja prata om det utan att låta som sippa fröknar med moralpanik.
Prata om att den svenska scenkonstens dyrkan av det manliga geniet skett på bekostnad av potentiella kvinnliga genier.
Prata om att alla dessa teatertanter sitter i salongen och applåderar en sexism som förklätts till konstnärliga processer.
Det är ett imponerande material som Jesper Lindau och Ekot nu lägger fram. 1 672 scenkonstarbetare har svarat på deras enkät och det är förbluffande uppgifter som kommer fram. Bland annat framgår att den näst vanligaste formen av sexuella trakasserier som de svarande utsätts för är ”fysiska närmanden”, 67,1 procent av trakasserierna var av den arten.
Längre ner finns resultatet av frågan: ”Fanns krav kopplat till sexuella tjänster?”. ”Ja, rollbesättning”, svarar 11,2 procent. Något fler, 12,4 procent, svarar ”Ja, jag är ny på arbetsplatsen” – och det är skrämmande nog.
Men den övervägande majoriteten av de som utsatts för sexuella trakasserier, 69 procent, svarar ”Nej, det fanns inga motkrav”. Bilden av den slemmige regissören eller rollbesättaren som tvingar unga kvinnor att ligga med honom för att få jobb kanske måste strykas ur medvetandet. Det är en annan sort som dominerar svensk scenkonst. Sprungen ur ett klimat där all kroppslighet är härlig och bara de hämmade och inskränkta säger stopp och där vissa tillåts vara extra härliga på andras bekostnad.
Samtidigt kan ju det där kravet vara mycket mer diffust, bara en känsla av att det inte är läge att säga ifrån, inte läge att bråka om man vill ha fler jobb, och det blir ju ett motkrav: om du går med på det här är du med, annars åker du ut.
Man ska inte underskatta hur utsatta skådespelare är, både känslomässigt och ekonomiskt. Att hela tiden vara beroende av att bli vald, utvald av en (i alla fall tidigare) oftast manlig regissör eller teaterchef och att därmed vara utlämnad till att lyckas behaga den manliga blicken – för att kunna verka som yrkesmänniska.
Och så den här totala tystnaden, alla år av tystnad. Naturligtvis är det en fråga om makt – och om tusentals frilansares avsaknad av anställningstrygghet.
På radion samma morgon som enkäten släpps hör jag en teaterchef, Stefan Böhm, yrvaket säga att han aldrig sett något av det här under sina tio år som chef för Uppsala stadsteater, och en kvinnlig skådespelare, Anna Ulrica Ericsson, berätta att jovisst, hon har också varit med om det och fått höra det slätas över och förklaras bort av kollegor: ”Det är ju premiär och du vet ju hur han är”.
Jag tror att dessa två röster är representativa – medspelare i en långt gången normaliseringsprocess som gjort trakasserier till en naturlig del av arbetsklimatet.
Båda tar också upp teatern som ett område där man på många sätt skrider över gränserna för ”normala” arbetsrelationer och därför är det lättare hänt att man råkar skrida över de gränser som skyddar från kränkningar.
Men samtidigt, hur kan en konstform som helt bygger på förmågan att ta in och förstå andras känslor missa alla dessa kränkta kvinnors känslor? Jag tänker att det handlar om en manlighetskult som paradoxalt nog byggts upp inom den kvinnoburna scenkonsten.
Det var ju inte direkt de hårdaste grabbarna i klassen som smet i väg till Vår teater efter skoltid. Och på scenen krävs det, även av männen, att de kan gråta, bryta samman och vara hudlöst känsliga. Anna Lund framlägger i rapportboken Att gestalta kön teorin att man just därför bygger machomyten utanför scen. För att kompensera.
Men med Ekots hårda, svarta siffror borde det bli svårt att fortsätta göra det på sina kvinnliga medspelares bekostnad.
Jenny Aschenbrenner
