Lönnfacket
Rörelsen som inte syns när den behövs som mest
Vad gör man om man vill försvara ett system som skapar massarbetslöshet och bostadsbrist? Man säger att dagens unga är en bortskämd curlinggeneration som inte vill jobba och inte vill flytta hemifrån.
Vad säger man om man vill återgå till 1800-talets arbetsrättslagstiftning? Man säger att arbetsmarknaden måste bli mer modern och flexibel.
En av de stora fördelarna med nya antologin Skitliv: Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad är att saker benämns vid sitt rätta namn. Redan i bokens förord konstateras att det som kallas flexibilitet bara är en ny form av ofrihet. Om man inte kan ta ut någon semester kan man inte resa runt i världen. Om det inte finns någon fungerande a-kassa blir det svårare att pröva på ett nytt jobb. Om man inte vet om man får arbeta nästa vecka går det inte att ta några chanser. Att vara daglönare är varken modernt eller fritt.
I Skitliv redogör tolv skribenter för olika aspekter av ungdomars ofrihet på arbetsmarknaden. Victor Bernhardtz och Agnes Arpi har intervjuat unga som arbetar som timanställda eller på bemanningsföretag, som sitter med mobilen påslagen i väntan på ett sms från chefen. Blir det något jobb i morgon?
Men intressantast är inte de som skriver från ovan utan de som berättar om egna personliga erfarenheter från arbetsmarknaden. Torun Carrfors beskriver till exempel hur svårt det varit för henne att få ett fast jobb med rimliga villkor. Detta trots att hon är högskoleutbildad sjuksköterska, vilket dessutom är ett bristyrke.
Var finns då facket? Det är en fråga som knappt berörs i boken men som skriker som en obesvarad fråga mellan raderna.
I dag när organiserad kamp för gemensamma intressen behövs mer än någonsin sjunker anslutningsgraden till fackföreningarna dramatiskt, inte minst bland unga i storstäderna. Men det beror inte på att ungdomarna är dumma i huvudet, utan på att fackföreningsrörelsen till stor del lämnat walk over. Dagens unga arbetare får ofta inte ens frågan om de vill gå med i facket. Ingen bryr sig.
Fackförbunden ser sig allt mer som ett slags serviceinrättningar. Läser man de fackliga hemsidorna eller medlemstidningarna står det väldigt mycket om hemförsäkringar, rabatterbjudanden, banklån och pensionsinbetalningar men nästan ingenting om hur man slåss för bättre villkor på sitt jobb.
Ute på förbundens lokalavdelningar sitter ombudsmän som inte jobbat på en normal arbetsplats sedan Dackefejden och som ofta inte har någon aning om hur folk har det på jobbet.
Givetvis skulle facket kunna göra annorlunda. En sådan väg framåt antyds faktiskt i boken när man, mest i förbifarten, beskriver hur en representant från fackförbundet Transport kommer till en arbetsplats med många bemanningsanställda. Det visar sig då att det finns ett stort intresse för fackliga frågor bland de unga arbetarna. Man lyckas även bilda en egen fackklubb.
Skitliv innehåller varken särskilt mycket statistik eller djupgående analys. Boken är kanske mest tänkt som en väckarklocka och som sådan behövs den förstås. Framför allt behövs den som väckarklocka för fackföreningsrörelsen.
Bokutgivningen är sponsrad av fem LO-förbund (Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och SEKO). Det är väl ingen garanti för att de tar bokens budskap på allvar men man kan ju alltid hoppas.
