Jazzen går igen!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-02
1968 var jag 11 år. Farsan hade precis köpt hyreshusets första hifi-anläggning från vilken det strömmade klassisk musik - och jazz. Bernt Rosengren, Lasse Werner, Lars Gullin, Lars Sjösten, Monica Zetterlund, Nannie Porres. Jazzen var, sa farsan, The New Thing, för det hade han läst i världens äldsta jazztidning, Orkesterjournalen.
Men det riktigt nya kändes farligt: Coltrane, Shepp, Ayler, Taylor " För en 11-åring i Bollnäs blev jazz synonymt med två saker: det lite vattenkammade blågula svänget efter bopen och 68-rörelsens krav på respekt, när plötsligt ensamstående och hemlösa gick i samma majtåg som jazzmusiker och ropade: "Samma stöd åt jazz som åt annan musik". Firmamärket Svensk Jazz rullar ut på landsvägen som en Saab.
Och i dag upprepas fenomenet. Jazzen har en ny, ung publik med politisk pondus. Det verkar som om det sena 60-talets dynamik går i repris hos dessa 20-åriga experter som med ett alternativt lyssnande ryser åt korusindelningar, skalor och improvisationer.
En de mest ambitiösa satsningarna i kartläggningen av svensk musik måste vara skivbolaget Caprices Svensk Jazzhistoria. Antologin har flera omistliga cd-boxar som Beredskaps-swing, Jazzen anfaller, Hot-epoken och Varning för jazz. Nu bromsar den in vid 60-talets senare hälft. Fem händelserika år när jazzen får en ny inramning. Den blir ett fenomen som sträcker sig utanför själva musiken och miljömässigt börjar likna folkmusiken med buskspel och öppna jamsessions. På 50-talet var det otänkbart att vem som helst ur publiken, med egen saxofon, kunde kliva upp på scenen och delta i jammet.
Boxen innehåller fyra cd och hundrasidig bok. Perfekt att sjunka ner i bästa fåtöljen och lyssna, läsa och minnas. Gärna med hörlurar eftersom man denna tid hade andra ideal om stereobilder med mera separerade och distinkta instrument. Och musikaliska rum som låter fantastiskt bra (utan effekter).
Så jag lutar mig tillbaka " Georg Riedels orkester går loss på skillingtrycket Gubben u kälinge tonte sej yver gärdi. Nisse Sandströms kvartett experimenterar med bjällror och lockpipor på ett tidstypiskt Jazzforum.
Schablonsprängaren Jan Johansson älskar C-dur, "Det är roligt när det svänger också" säger han i introduktionen av sin jazzsvit Till exempel I, II, III. På temat En gång jag seglar i hamn spelar Claes Rosendahls orkester Blågul musik.
Några personliga favoriter blir snart Bengt Frippe Nordströms egensinniga Solo för sopransax och allt nytänkande i Don Cherrys quartet, lyssna till Brotherhood Suite. Och förstås det speciella jazzröjet från Hansson & Karlsson.
Utgåvan är samtidigt ett stycke radiohistoria där reportern säger saker som "Ingenting går så fort som klockan på Stampen, men vi hinner lite mera häppi Jäääz". Ja, just soundet av Radiojazzgruppen är något jag kan sakna lika mycket som Plex Petterssons röst från Garmisch Partenkirchen.
Musik
Mikael Strömberg
