Hissolyckan var hela tiden en fråga om när
I dag sörjer vi de som dog – i morgon vänder vi vår vrede åt rätt håll
Det här får bli en text utan vackra formuleringar.
Fem människor har dött efter att en bygghiss har rasat på en byggarbetsplats i Ursvik utanför Stockholm.
Identifikationen av de sargade kropparna och kontakterna med de anhöriga drar ut på tiden och det i sig talar för att det finns migrantarbetare bland de drabbade.
Migrantarbetare återfinns i alla arbetsintensiva branscher där kunskaper i svenska inte är nödvändigt: på våra byggen som snickare, målare och ställningsbyggare, i våra hem som städare, på restauranger som diskare och kockar, i jordbruket som jordgubbsplockare, gurkodlare och kycklinguppfödare, i våra logistikkedjor som förare, lagerarbetare och packare, på våra skönhetssalonger och på våra tak som snöskottare och plåtslagare.
De återfinns på en parallell arbetsmarknad där arbetsvillkoren ofta är sådana som svenskar i allmänhet trott oss lämnat bakom oss någon gång kring förrförra sekelskiftet. Det är en arbetsmarknad där löner regelbundet inte betalas ut, där anställningar avslutas godtyckligt, där anställda lever i skräck för sina arbetsköpare och där våld och hot är ständigt närvarande. Det är en arbetsmarknad som karaktäriseras av ett systematiskt åsidosättande av arbetares hälsa och på vilken människor med en skrämmande regelbundenhet förlorar lemmar och liv.
Det som hänt i Ursvik är unikt i sin omfattning, i antalet samtidigt drabbade, men på den parallella arbetsmarknaden har det hela tiden varit en fråga om när och inte om.
Så sent som i oktober råkade en medlem från Albanien ut för en hissolycka som lämnade honom uppsagd och sängliggande i en månad, och vid den enorma utbyggnaden av Ursvik har flera papperslösa medlemmar från Centralasien arbetat och blivit lurade på lön. Även om en rad detaljer återstår att utreda, lär grundregeln att där man lurar folk på lön, skiter man också i säkerheten, fortsatt gälla.
Solidariska byggare organiserar i Stockholm 800 byggnadsarbetare. Med ett fåtal viktiga undantag är medlemmarna migrantarbetare. De kommer från Ukraina, Uzbekistan, Nicaragua, Georgien, Belarus, Lettland, Colombia och andra delar av företrädesvis Latinamerika och det som en gång var Sovjetunionen.
Trots de stora olikheterna, skillnaderna i språk och kultur förenas de i en erfarenhet av att vara rättslösa på svenska byggen – och av att inte längre vara det med en fackförening i ryggen.
I dag sörjer vi dem som omkommit. Imorgon vänder vi åter vår vrede mot de arbetsköpare som utnyttjar migrantarbetares utsatthet, men också mot alla dem som gör det möjligt, mot politiker som hellre jagar papperslösa än exploatörer, mot fack som kapitulerat inför uppgiften att utsträcka det fackliga skyddet också till migrantarbetare, och mot opinionsbildare som gjort det till sitt lukrativa kall att sparka nedåt.
Pelle Sunvisson, författare och styrelseledamot i Solidariska byggare
Texten har uppdateras
