När rocken exploderade
En gång i tiden, ska ni veta, var svenska rockkungar lika vanliga som svenska deckardrottningar är i dag. Under några år, i slutet av 1950-talet och början av 60-talet, hade nästan varje byhåla en egen rockkung; den nya tonårskulturen exploderade och det var bara rock’n’roll som gällde.
Skakiga bussturnéer på grusvägar, rockbandstävlingar, idolporträtt i Bild-Journalen, topplistor, hysteriska tjejer i hundratals folkparker, giriga manager ... och mitt på scenen fjuniga hemmasöner som snodde vad de kunde från utländska storheter som Elvis och Tommy Steele och som inte alltid begrep vad de sjöng.
... vem minns dem alla?
Burken, Rockande samen, Lenne and his Falcons, Christ Lennerth, Little Gerhard, Little Gert, Rock-Birger, Rock-Stockis, Rock-Finn, Rock-Krister, Rock-Olga (en kvinna!), Rock-Olle, Rock-Ragge, Rock-Rolf, Rock-Benny, White Bear, Rock-Nisse och alla de andra ... någon spelar numera på personalfester, andra reser runt i veteranrocken, någon är död. Få av dem fick några pengar över efter de vilda åren.
Några upplevde nya framgångar i Svensktoppsbranschen: Little Gerhard blev Lille Gerhard och Lenne Broberg hade en jättehit med Mälarö kyrka. Det är bara Jerry Williams som är evig. Och Owe Thörnqvist.
… jo, Börje har koll på allt
Little Gerhard vann en landskamp mot Norges Per-Elvis (och var ett kort tag förlovad med Lill-Babs), White Bear brände gagerna på långa taxiresor, Rock-Birger blev grävmaskinist och dog endast 44 år gammal, Rock-Ragge fick 20 kr per spelning då för 50 år sedan,
… utomlands gjordes filmer som Rock around the Clock ( Bill Haley) men hemma fick rockkillarna på sin höjd tre minuter i en Åsa Nisse-rulle.
Så där kan man hålla på. Det finns tusentals, mer eller mindre viktiga, fakta i Börje Lundbergs Stora Rock’n’rollboken – Sveriges rockkungar 1955–1963 (Premium Publishing). Plus massor av bilder.
Boken är en kulturgärning. Den rockar fett, som det alldeles nyss hette på nusvenska.
