Nära naiv Traviata

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2015-08-04

Opera på skäret bör släppa regiuppdraget utanför familjen

helskärm

Verdis La traviata må ha sin självklara plats i operarepertoaren tack vare sin eleganta musik; den skickliga orkestreringen, de berömda ariorna och de effektiva körscenerna. Det betyder inte att operan saknar teman som går att fokusera och diskutera. ­Violettas verksamhet, ­kurtisanens, bland rika män som ser sin ­ställning som naturgiven, är ett tema. Bland dessa män finns ­Alfredos far, ­Giorgio, som utifrån dagens värderingsnorm representerar Patriarken med stort P, faderns lag som slår ner på de båda älskandes äkta känslor. En uppsättning som ­inte beaktar dessa förhållanden kan sägas liera sig med det som Verdi i själva verket vill kritisera.

Opera på skäret har inte gjort sig känt för att skapa radikala uppsättningar. Årets upplaga är mycket riktigt konventionell, på gränsen till naiv. Scenen föreställer Paris, kostymerna är av fantasifullt 1800-talssnitt och scenerna spelas upp just så som de står i librettot. En smula egenartat är att personernas rörelse­mönster, inte minst hur roll­figurerna rör vid varandra, går helt stick i stäv med hur man förde sig i salongerna när det begav sig.

Men nåja, man satsar väl på det musi­kaliska. Två sångarlag alternerar i de ­bärande rollerna och premiärlaget gjorde mycket bra ifrån sig. Den polska sopranen Ania Jeruc lyckades till och med överträffa ­regin och göra Violettas dödskamp riktigt rörande. Sopranen är stark och samlad, mot slutet hittade hon också pianissimon som bar ut i den stora ladan. Dominick Chenes, Alfredo, har en lyrisk tenor som undantagsvis dras med en ­liten strävhet, men rösten bär utan synlig ansträngning. Pavel Yankovsky, en vitrysk baryton, gav pappa Giorgio god pondus, även om den rollen vinner på ännu mer svärta.

Bland övriga medverkande må även nämnas Sofie Almroth som Flora/Anina, Valentin Vasiliu som Baronen och Roger Krebs Doktor. Svenska Kammarorkestern spelar inspirerat under ­Marcello ­Mottadellis ledning, ­liksom kören gör ­goda ­insatser, även om klangen kunde vara mer samlad.

Men framför allt måste Opera på skäret se till att släppa regiuppdraget utanför ­familjen. ­Tillsammans med de sångare man lyckas engagera skulle man med en professionell ­regissör kunna göra denna scen ­utanför Kopparberg till en riktigt ­intressant operascen. ­Illustrerade klassiker sysslar man nämligen ­inte med på operascener av betydelse.