Popmusiken är död
Martin Aagård om medelklassens gullande med Max Martin
Den lilla debatt som följt på Max Martins Polarpris har avslöjat en syn på popmusik bland den svenska kultureliten som är ganska deprimerande.
Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman beklagade sig i lördags över snorkigheten som Max Martin bemöttes med och passade samtidigt på att hylla adelsmannen Magnus Uggla i ett försök att upplösa gränserna mellan ”högt” och ”lågt”. Svenska Dagbladets kultursida listade alla bevis på Martins genialitet och Expressens kultursida var visserligen riktigt skeptiska men slog ända fast att Max Martin är en ”gudabenådad låtmaskin”.
Det sistnämnda är ett intressant påstående.
Den som inte suttit med i studion och sett hur processen går till kan väl egentligen knappast veta vad han bidrar med i sina låtskrivarteam. Det är mycket möjligt att Max Martin helt enkelt är en gudabenådad projektledare. Inget ont i det. Sådana behövs också. Frågan är om de ska prisas som pophistoriens stora konstnärer.
Men synen på Max Martin som en av de viktigaste personerna, inte bara i svensk utan internationell pophistoria, tycks vara helt okomplicerad och härlig för vår kulturelit.
Kanske för att det får dem att äntligen känna sig lite bekväma i den där krångliga populärmusiken. En genre som börjar bli allt mer medelklassifierad.
Med det menar jag att den inte längre är en fungerande arbetsmarknad. Lönedumpning har gjort det oerhört svårt att försörja sig på att sälja sina tjänster som popmusiker. Kraftwerks ”musikarbetare” har sedan länge rationaliserats bort från musikfabriken och branschen har fallit isär i två delar – dels en avancerad musikindustri som har den automatiserade stordriftens alla fördelar – dels har den blivit en fritidssysselsättning för utövare som redan har försörjningen tryggad.
Popmusiken som vi kände den är på många sätt död.
Men när nu historien om den ska skrivas är det medelklassen som ingenting begripit som tar sig rätten att göra det.
Den har uppenbarligen litet intresse för vilka ljud som varit avgörande för att ta popen framåt. Då skulle den knappast hylla Max Martins krispiga shuffletrudelutter. Popen föddes på dansgolv i samhällets marginaler och har oftast utvecklats genom desperata försök att använda begränsade tekniska resurser till en musikalisk fördel.
Men när den bildade medelklassen skriver pophistoria får vi istället för priser till soundsystems och studiopionjärer trivsamma hyllningar till skickliga textförfattare som Evert Taube, Magnus Uggla och Håkan Hellström.
Visst har Uggla skrivit fantastiska texter. Jag kan fortfarande bli hänryckt av hans berättelser om 70-talets Stockholmska glamrockare. Men musikaliskt har han hankat sig fram genom att stjäla lite från Mott the Hoople, David Bowie och Händel.
Han har på intet sätt bidragit till musikens fysiska utveckling.
Men tjänstemannaklassen skriver en pophistoria den kan relatera till. Och om texterna saknar litterära kvaliteter kräver den åtminstone tydligt mätbara resultat, några Key Performance Indicators, för att den ska kunna visa sin fulla uppskattning. Till exempel placeringar på Billboardlistan.
Polarprisets vd Marie Ledin förklarade i höstas i en intervju med Dagens industri att priset haft svårt att bli känt utomlands eftersom det inte gått till artister som är tillräckligt kända.
För att ändra på det tillsattes en ny ”advisory board”. Där sitter förre USA-ambassadörens fru Natalia Brzezinski, moderaternas pr-general Mikael Storåkers, Emma Pernald, även hon reklamstrateg åt moderaterna, varumärkesexperten Arnon Woolfson samt Joe Beilliotti, chef för Coca Colas musiksponsring som bland annat samarbetar med Avicii och Spotify.
Alla har så klart fått jobbet tack vare sina djupa pophistoriska kunskaper.
Förlåt om jag låter syrlig.
Egentligen är jag bitter.
För popen var en kultur som skapades av och tillhörde 1900-talets arbetarklass. Det var i Liverpool, Bristol, Detroit, Kingston, Brixton och Bronx den formades innan den erövrade världen.
Det är där de riktiga hjältarna i den moderna musikhistorien finns.
Den vita konservativa elit som inte genomförde den revolutionen, till och med motsatte sig den, sätter sig nu till doms över den. Och belönar såklart utövare som påminner mest om dem själva.
Det är faktiskt, i brist på andra ord, deprimerande.
