Mer folk än opera

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-26

CLAES WAHLIN om en sällan synad fransk skönhet

Höströda singlar löven ner över de älskande som dansade tills de dog av den kärlekslycka som varade blott en dag. Det publiken ser under ouvertyren till Charles Gounods oemotståndligt vackra opera efter Shakespeares Romeo och Julia är vad som var innan och vad som blev kvar: den oskyldiga kärleken i gestalt av två barn som dansat i varandras armar för att begravas av löven.

I stället för att försöka hitta något hippt samtidskoncept har Folkoperan denna gång valt att berätta historien tämligen rakt.

Regissören Patrik Sörling lämnar scenen naken under löven; rekvisitan är ett par knivar, en giftflaska och några stolar som tycks smidda av samma material som scenens omgivande stålkonstruktioner vilka bär upp orkestern.

Denna historia om ett och ett halvt bröllop och fem begravningar behöver knappt någon regi. Allt finns i musiken, ömsom lyrisk, ömsom dramatisk men alltid smäktande utan att vara insmickrande. Det är märkligt att den så sällan framförs i detta karga land.

Nu är allt inte så vackert som det kunde ha varit. Under de första två akterna är det mer folk än opera på scenen. Dansare och kör klättrar på ställningar, det springs fram och tillbaka till den milda grad att jag undrar om regissör Sörling verkligen litar till musiken. Folkoperans scen är ju trång redan för duett.

Å andra sidan är det sångarlag jag hör (som alltid alternerar flera solister) en smula fumliga på scenen, endast ett fåtal har den pondus som krävs för att publiken ska tro på historien. Sångligt är det också ojämnt, vilket är beklagligt då denna opera om någon kräver ljuva röster.

Två solister höjer sig över mängden: Erika Andersson som amman Gertrud, en tät och fyllig mezzo som dessutom äger scenisk auktoritet, samt Marie Rosenmirs Julia. Om än något osäker inledningsvis fylls denna sopran av rollens olycka, dessa svepande, mäktiga mycket franska linjer som också vartefter klingar snyggt från orkestern.

Folkmyllret avtar vartefter, en viss scenisk stillhet infinner sig, men å andra sidan blir det som avsågs vara vackert till kitsch när barnen än en gång sveper in i slutscenen och ska vara gulligt oskyldiga.

Opera

Claes Wahlin