Att ropa ”fascist” stoppar inte SD
Som valstrategi är det smått mästerligt
SD:s propagandafilm om Socialdemokraternas historia är taffligt gjord, ogenerat okunnig och skrattretande inkonsekvent i förhållande till SD:s egen värdegrund. Men som valstrategi är den smått mästerlig. Från och med nu är det mycket svårare för Socialdemokraterna, ja för alla som bekämpar SD, att med övermoralisk stämma spela ut nazistkortet i alla sammanhang.
I en partiledardebatt måste man ransonera orden. Så snart Stefan Löfven säger ”SD har nynazistiska rötter”, kan Åkesson svara: ”Ditt parti var ansvarigt för skallmätningarna och permittenttrafiken.” Löfven kan då, visserligen sakligt, hacka ur sig: ”Det var inte bara vi, det var tidsandan och vi hade en samlingsregering ...”. Och där tog visst talartiden slut. Resten av debatten kan smilfinken Kristersson ostörd orera om hur vuxen han är.
SD:s rötter är bruna, det måste upprepas gång på gång. När Björn Söder ifrågasätter att judar kan vara något mer än judar och när partiprogrammet på fullaste allvar menar att det finns en nedärvd essens i alla riktiga svenskar, då friläggs linjen bakåt: trettiotalet, åttiotalet. Men många SD-utspel kräver ett annat bemötande, eftersom väljarna tar ställning till det de upplever här och nu. Alla antirasister måste sätta sig in i SD:s konkreta sakpolitik. Det är svårare än att ropa ”fascist!”.
Hittills har det inte spelat någon roll om det är gängkriminaliteten, vårdköerna, abortlagstiftningen, flyktingvolymerna, EU, pensionärerna, muslimerna eller vad SD nu än vill plocka poänger på – svaret har alltid varit detsamma: ”Ni ska inte komma här och komma, för ni har svastikor i garderoben”.
Visst är SD annorlunda. Det finns ett före och ett efter 1945 för alla partier utom för dem, vars nationalkonservativa idétradition hör till det som varje modernt parti eller samhällsbygge försökte lämna bakom sig när fascismen var slagen. I dag är nationalkonservatismen den strömning som återigen vinner mark, överallt. Utmaningen är att förstå varför och då är samtiden viktigare att analysera än dåtiden.
Åkesson framstår som en åsna när han försöker bluddra bort att han aldrig såg något heilande när gick med i partiet. Han kommer att framstå som lika löjlig när han ska svara på hur han kan hylla Per Albin, som propagandafilmen håller ansvarig för så mycket skit. Det hänger helt enkelt inte ihop. Men spelar det någon roll om SD med den här filmen kan täppa till käften på sossarnas evinnerliga nassetjat?
Löfven har hela tiden haft Alliansen som adressat: Det finns en gräns för vilka man kan samarbeta med och nynazister går bara inte an. Nej, SD går inte an. Men ska man marginalisera dem måste man lägga fram konkreta reformer som inger hopp om ett bättre liv.
För Socialdemokraternas del betyder det, ja just det: tillbaka till historien.
