Rättsväsendet blundar för barnens behov
Barnombudsmannen Lena Nyberg skriver på Debatt
Domstolarna ser vid vårdnadstvister mer till föräldrarnas än till barnets rättigheter och behov. Det visar en ny studie som presenteras av barnombudsmannen Lena Nyberg på Aftonbladet Debatt i dag.
Det kan leda till att ett barn tvingas att umgås med eller till och med bo tillsammans med en förälder som slagit, hotat och utsatt barnet eller den andra föräldern för övergrepp, skriver Lena Nyberg.
I en studie, som en juridikstuderande gjort under sin praktiktid hos barnombudsmannen (BO), analyseras de vårdnadstvister i hovrätterna och Högsta domstolen som avgjorts efter vårdnadsreformen 1998, där det funnits uppgifter om våld.
I studien framkommer att kravet på bevisning om att våld förekommit ställs högre än vad lagstiftningen avser.
Det mest uppseendeväckande rättsfallet är från i år.
Modern ansökte om ensam vårdnad eftersom fadern nio gånger polisanmälts för övergrepp mot barnet. Polisanmälningarna har gjorts av modern, socialnämnden, barnläkare och av en granne. Domstolen ansåg inte att påståendena om övergrepp kunde styrkas och fadern bedömdes därför vara en lämplig vårdnadshavare.
Modern ansågs vara mindre lämplig eftersom hon enligt domstolen motarbetat umgänge mellan fadern och barnet. Fadern fick ensam vårdnad.
Ett liknande fall är från 1999. Också här hade fadern polisanmälts för övergrepp mot barnet. Polisanmälan ledde till åtal, men åtalet lades ner. Domstolen fann att påståendena om övergrepp inte kunde bevisas och att fadern därför var lämplig som vårdnadshavare.
Modern som inte medverkat till umgänget mellan barnet och fadern bedömdes vara mindre lämplig. Sammantaget ansåg domstolen att det var bäst att fadern fick ensam vårdnad om barnet.
I ett tredje fall hade modern polisanmält att fadern misshandlat, hotat och utsatt henne för sexuella övergrepp.
Domstolen ansåg inte att moderns påståenden om våld hade styrkts och båda föräldrarna sågs därför som lämpliga vårdnadshavare.
Rätten bedömde att föräldrarnas konflikt var djup och svår men att ett påtvingat gemensamt ansvar för barnen förhoppningsvis skulle leda till att de lärde sig samarbeta.
Huvudregeln i Föräldrabalken är sedan 1998 att gemensam vårdnad är att föredra när båda föräldrarna kan anses vara lämpliga vårdnadshavare.
Denna huvudregel är i de flesta fall bra. Undantag från huvudregeln kan till exempel göras om barnet riskerar att utsättas för övergrepp, olovligen föras bort, hållas kvar eller på annat sätt fara illa.
Av studien framgår att det finns tre områden där tillämpningen av lagstiftningen inte alltid görs med barnets bästa för ögonen.
1. För det första är det problematiskt för domstolarna att avgöra om barnet har behov av skydd mot den ena föräldern eller inte. Domare saknar ofta den specialkompetens som behövs för att utreda barnets bästa.
Det händer att kraven på bevisning om att våld förekommit ställs för högt. Lagstiftaren avsåg inte att likställa bevisbördan vid våld i vårdnadstvister med den i brottmålsrättegångar.
I stället bör domstolen göra en riskbedömning med hjälp av sakkunniga på området.
2. Det andra problemet är att en förälder som inte kan bevisa sina påståenden om våld inom familjen riskerar att förlora vårdnaden om sitt barn.
Vid valet mellan två lämpliga vårdnadshavare dömer domstolen ofta till fördel för den förälder som bäst kan tillgodose barnets behov av båda sina föräldrar.
Att en förälder ska tvingas välja mellan att inte skydda sitt barn och att förlora vårdnaden är oacceptabelt
En förälder som vägrar att samarbeta kan anklagas för umgängessabotage och det händer inte sällan att en sådan förälder fråntas vårdnaden. Att en förälder ska tvingas välja mellan att inte skydda sitt barn och att förlora vårdnaden är oacceptabelt.
3. Det tredje problemet som uppmärksammas i studien är att barnets egen berättelse om hot, våld och övergrepp sällan tas i beaktande. De uttalanden som barnet gör om förekomst av våld måste tas på största allvar, oberoende av barnets ålder och mognad.
Justitiedepartementet har nyligen tagit fram en promemoria om barnets rättigheter i familjerättsprocesser. Där föreslås att barnets rätt ska stärkas genom att barn får möjlighet till ett biträde i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.
BO anser att idén om ett biträde för barnet är riktig men inte tillräcklig. Det är nödvändigt att barn får rätt till ett särskilt biträde i alla mål om vårdnad, boende och umgänge.
Dessa mål är nästan alltid konfliktfyllda. Biträdet ska se till att barnet kan utnyttja sin rätt att komma till tals och att alla uppgifter om våld tas på allvar.
Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) har barnet alltid rätt till skydd mot våld och övergrepp från föräldrarna. Barnet har också rätt till regelbunden kontakt med den förälder som det är skilt från. Kontakten måste ske under betryggande former, till exempel med en kontaktperson närvarande.
Att låta barnet umgås med föräldern tillsammans med en kontaktperson utgör dock aldrig någon garanti för barnets trygghet. Kontaktpersonen kan inte vara närvarande vid varje tillfälle under umgänget, och det kan vara svårt för kontaktpersonen att tyda signaler från föräldern till barnet.
För att garantera att lagstiftningen utgår ifrån barnets bästa i vårdnadstvister behövs några förändringar:
Barn bör få rätt till ett särskilt biträde i alla mål om vårdnad, boende och umgänge.
Det bör alltid göras en riskbedömning vid vårdnadstvister med en våldsbenägen förälder.
Föräldrabalken bör ändras så att det framgår att barnets rätt till skydd är minst lika viktig som rätten till båda sina föräldrar.
Sakkunniga bör alltid ingå i domstolen när denna avgör mål om vårdnad, boende och umgänge.
Lagen måste utformas så att det är barnets rätt till föräldrarna och inte föräld-rarnas rätt till barnet som sätts främst.
Lena Nyberg, Barnombudsman