Vänstern borde återta initiativet
Vänstern har befunnit sig i ett slags politisk koma sedan Göteborgshändelserna i juni förra året. Många organisationer har blivit passiva av rädsla för att förknippas med våldsamma aktivister. Det gäller exempelvis Attac och Miljöförbundet, menar miljöaktivisten Linus Brohult. En passivitet som nu resulterat i att vänstern sitter med armarna i kors medan högerextremister vinner mark i Europa.
Passivitet kan inte vara rätt val för de organisationer som vill bryta den negativa utvecklingen i världen, skriver Linus Brohult på Aftonbladet Debatt idag.
Under en vecka i juni förra sommaren samlades politiskt progressiva människor i Göteborg för att skapa ett alternativt ”toppmöte”. Målet var att hitta andra politiska vägar än de som diskuterades inne bland politikerna på EU-toppmötet.
Ett av mina egna starkare minnen från dagarna i Göteborg är från en händelse på Järntorget. När jag med min ettåriga dotter och ett par hundra andra lugna och fredliga människor stod på torget och lyssnade på en talare omringades vi plötsligt av hundratals kravallpoliser, som metodiskt hetsade upp varandra genom att i takt dunka på sina sköldar med batongerna. Som tur var lyckades jag snabbt ta mig och min dotter från platsen.
Debatten efter Göteborg har hittills mest handlat om vem som gjorde vilka fel, vilket givetvis är förståeligt. Alla vill vi veta vad som egentligen hände och varför. För mig som var på plats står det utom allt tvivel att polisens extraordinära agerande drog igång våldsamheter som inga av nätverken som arrangerade demonstrationerna hade kunnat drömma om.
Diskussionen om vad som egentligen hände i Göteborg får dock inte blockera oss från att se andra perspektiv. Svenska miljö-, solidaritets- och vänsterorganisationer har befunnit sig i ett slags politisk koma sedan Göteborgshändelserna i juni förra året. Många organisationer har blivit passiva av rädsla för att förknippas med bråkiga, våldsamma aktivister. Det gäller exempelvis Attac och Miljöförbundet. Denna panikreaktion skulle kunna beskrivas som den allra värsta baksmällan efter Göteborgshändelserna förra sommaren.
EU och Sverige driver en allt hårdare flyktingpolitik. Bland det som diskuteras bland EU-höjdarna finns en gemensam EU-gränspolis, samt ekonomiska sanktioner mot länder som inte hindrar flyktingar från att ta sig till EU. Genom Världsbanken och Internationella Valutafonden fortsätter Sverige att stödja en katastrofal politik för länder i svår ekonomisk kris, exempelvis Argentina där en tredjedel av befolkningen nu lever under existensminimum. De rika ländernas politik driver en allt större del av världens befolkning till extrem fattigdom.
Passivitet kan inte vara rätt val för de organisationer som vill bryta den negativa utvecklingen i världen. Att organisationer som Attac och Miljöförbundet lamslagits efter Göteborg beror sannolikt på att man inte ser hur man ska kunna gå ut på gatorna igen utan att riskera att vara medansvarig till kravaller. Denna oro är klart överdriven.
Vad som nu sker är att vänstern låter högerextremister vinna mark i stora delar av Europa, samtidigt som man själv mer eller mindre sitter med armarna i kors. Europas makthavare går dessutom ofta högerextremisterna till mötes genom den allt högre muren mot flyktingar som EU sätter upp i och med utvecklingen av Schengensamarbetet.
Vänstern borde återta initiativet. Med det menas inte bara att gå i demonstrationståg eller att sitta på seminarier. Konkret handling är ofta den mest verksamma protesten. En sak som bör göras är att snarast starta en bred organisation för att hjälpa flyktingar mot den nya europeiska flyktingpolitiken. Flyktingar som hotas av avvisning skulle genom en sådan organisation kunna få hjälp, inte minst om de vill gömma sig undan myndigheternas inhumana utvisningspolitik.
Händelserna den 11 september förra året får dock också konsekvenser för möjligheterna att bedriva politisk aktivitet inom den Europeiska unionen. Terrordåden har utnyttjats av de krafter som vill skapa en allt mer totalitär europeisk union, där även helt fredliga politiska rörelser mer eller mindre terroriststämp-las. Den svenska riksdagen antog i maj EU:s förslag till nya terrorlagar, och enligt dessa införs bland annat en särskild europeisk arresteringsorder som stadgar om utlämning mellan EU-länder av personer som misstänks för vissa brott, och ett av de ”brott” som anges är att hjälpa flyktingar att undvika avvisning från EU. Ett stort antal utländska organisationer har även terroriststämplats, och den EU-medborgare som anses ha hjälpt människor från en sådan organisation kan dömas till hårda straff, även om man inte själv gjort sig skyldig till något som normalt anses vara brottsligt.
Sverige har de senaste åren genomgått en EU-anpassning av gigantiska mått, och kravallerna i Göteborg förra året kan ses som en reaktion på denna EU-anpassning. I takt med att makten flyttas till ett fåtal delegater på toppmöten uppstår säkerligen en frustration hos samhällsmedborgare som ställs utanför, och som upplever sig överkörda.
Även om man inte gillar gatstenskastande mot toppmöten kan man lätt konstatera att det stora demokratiska problemet med EU-toppmöten som det i Göteborg, eller härom veckan i Sevilla, knappast är frustrerade demonstranter utan snarare det faktum att den stora politiska maktkolossen i denna världsdel är en EU-byråkrati som är allt annat än folkvald.
Det har talats i samstämmiga ordalag ända sedan folkomröstningen om EU att man snarast måste göra någonting åt EU:s demokratiska underskott, men detta prat leder inte någonstans, utan fungerar bara som ett tryggt mantra för den politiska eliten att mumla så fort bristen på demokrati kritiseras. Vad det handlar om är att finna en form för politiska manifestationer som kan vara slagkraftiga utan att behöva hamna i kravallernas återvändsgränd. Världsbanksmötet i Oslo som hölls förra veckan visar att det går att anordna stora politiska protester utan att det behöver leda till onödiga våldsamheter. Polisen ingrep inte mot någon av demonstrationerna och lovade dessutom redan i god tid före toppmötet att inte genomföra någon husrannsakan eller någon liknande provokativ åtgärd mot demonstranter. Norges polismakt har tydligen inte EU-anpassats ännu.
Men förutom den typen av demonstrationer som genomfördes i Oslo behöver vänstern hitta mer kreativa sätt att vända den repressiva utvecklingen i Europa. Att i stor skala ge flyktingar hjälp att gömma sig undan den högerextremt inspirerade flyktingpolitiken i Europa skulle vara en sådan direkt aktion som både skulle vara en konkret hjälp och dessutom en katalysator för en viktig debatt.
Att återta initiativet handlar också om att föra upp bortglömda frågor på dagordningen. Miljöfrågan är en sådan fråga som kommit helt ur fokus. Och det är knappast ett resultat av att frågan minskat i aktualitet; de miljöfarliga utsläppen ökar fortfarande. Medan EU inriktar sig på att jaga flyktingar förstörs den miljö som vi alla behöver.
Linus Brohult, Journalist och samhällsdebattör. Dömdes till fängelse sedan han uppmanat till sabotage på Södra länken i Stockholm.