Tvångsäktenskap är roten till hedersmord
Den brittiske författaren Bali Rai är kritisk till hederskulturen
Var är männen i debatten om kvinnovåld?
Aftonbladet debatt presenterar i dag en stark röst:
Den brittiske författaren Bali Rai som fått stor uppmärksamhet för sin bok (O)planerat bröllop.
Bali Rai är mycket kritisk mot den hederskultur han själv växte upp i.
Han vill förbjuda äktenskap där familjen utser parterna. Tvångsäktenskap är en viktig förutsättning för de mord vi kallar hedersmord.
Unga kvinnor – och ibland män – får en dag veta att de mot sin vilja måste gifta sig med en person som valts ut av familjen. I Storbritannien uppskattar regeringen att tvåhundra sådana äktenskap ingås varje år. I cirka femton procent av fallen är det män som drabbas, men oftast rör det sig om kvinnor. En del är så unga som femton år när de kidnappas av sina familjer och tvingas till bröllop.
Regeringens siffror gäller bara de fall som har undersökts av polisen. Sanningen ligger, enligt välgörenhetsorganisationen REUNITE, vid närmare ett tusen fall om året. Globalt rör det sig om cirka fem tusen, enligt FN-rapporten Living Together, Worlds Apart som kom år 2000.
Det är en skrämmande siffra. Familjeheder – izzat (indiskt hedersbegrepp, reds anm) – är ett begrepp som är svårt att förstå för vita européer, men denna föreställning är den primära kraften i många immigrantkulturer, min egen inkluderad.
Familjens heder ska försvaras framför allt annat. Om din syster bär korta kjolar bringar hon vanära över familjen. Samma sak gäller om din dotter gifter sig med en man som tillhör en annan religion.
Hedersmord är inte sällan ett resultat av tvångsäktenskap.
Under min uppväxt hörde jag talas om många fall där kvinnor blev misshandlade, våldtagna eller dödade i familjens namn. Av samma anledning begick många kvinnor självmord, vilket min egen svägerska är ett av många exempel på. Självmordsfrekvensen bland unga invandrarkvinnor i Europa är oproportionerligt hög – en direkt konsekvens av försvaret av familjehedern.
Kvinnor som bryter mot hederskoden demoniseras, de blir utfrysta och ofta fysiskt attackerade. Men det handlar inte om en religiös norm, inte om något som alla mörkhyade människor gör. Det är inte ens en praxis som vi bör försöka förstå utifrån ett kulturellt perspektiv. Det handlar om människor som begår brott.
Här i Storbritannien talar regeringen om att förbjuda tvångsbröllop, och jag välkomnar detta förslag. Jag bryr mig inte om ifall det anses förolämpande för vissa invandrargrupper, jag är själv son till invandrare. Det är fel att beskriva problemet som att en kultur står mot en annan. Vad vi ser är i stället hur kvinnor undandras grundläggande, universella mänskliga rättigheter.
Om dessa saker enbart drabbade män skulle vi få se samhällets vrede, nya lagar skulle stiftas. Men de drabbade är kvinnor, och enbart kvinnor från invandrargrupper. Därför har frågan låg prioritet.
I Nottingham, en modern brittisk stad, dog en ung kvinna efter att ha hållits instängd i sitt hem tjugofyra timmar om dygnet i flera veckor. I Birmingham, vår andra stad, blev en kvinna bokstavligen kedjad vid diskbänken i flera månader efter att hon burit korta kjolar. I London misshandlades Jaspal Sohal, en punjabisk kvinna, till döds av sin man efter att hon försökt lämna honom. Inför rätten förklarade han att hennes död var att föredra framför hans vanära. Alla dessa fall inträffade under år 2000. Alla ignorerades av massmedia.
Dessa är bara tre av tusentals fall som vi haft i Storbritannien. Jag har på nära håll blivit vittne till hur hedern upprätthållits helt utan hänsyn till en familjemedlems välmående.
För knappt tio år sedan hotade en av mina kvinnliga kusiner med att lämna sin våldsamme man. Min farbror ställde sig då på mannens sida. Han sade till min kusin att hon hade fel och att en kvinna skall acceptera sitt öde. Skilsmässa var uteslutet, det skulle dra vanära över familjen. Jag minns att jag grälade med min farbror och mina manliga kusiner om deras idéer. Men det tjänade ingenting till, de sade att jag var för vit för min egen familj.
Min svägerska begick som sagt självmord i slutet av 80-talet på grund av hennes mans agerande. Hennes vädjanden ignorerades av såväl familjen som av polisen och de sociala myndigheterna. Hon hängde sig framför ögonen på sin fyra år gamla dotter. Jag kan inte ens föreställa mig vilken desperation hon måste ha känt.
Denna händelse har varit avgörande för min egen syn på de ålderdomliga och olagliga sedvänjor som man helt felaktigt försöker dölja med en religiös och kulturell slöja.
Här kan vi inte ens hävda att invandring är någonting relativt nytt. Vi har haft massinvandring i över femtio år. Men frågan gäller inte invandring, den gäller mäns kränkande av kvinnors rättigheter. Patriarkala samhällen och chauvinism existerar både i väst och i öst. Jag förstår liberalers motvilja mot att förolämpa invandrarkulturer men vi måste dra en gräns någonstans.
I Storbritannien har vår hushållsminister, David Blunkett, hållit många tal om etniska minoriteter. Ibland har han sagt bra saker, som när han förespråkat en lag som förbjuder tvångsäktenskap, men han har också sagt en del korkade saker – som när han förklarat vilket språk vi måste tala i våra egna hem och vem vi bör eller inte bör gifta oss med (något som inte gäller vita britter). Blunkett är ofta ute på tunn is, dock inte när det gäller frågan om tvångsäktenskap. Den som hävdar att vita liberaler inte ska uttala sig om kulturer som de inte förstår gör många invandrarkvinnor en otjänst.
Vad är det med tvångsäktenskap, våldtäkt och mord som skulle vara så svårt att förstå? De är avskyvärda brott, så enkelt är det. Tvångsäktenskap och hedersmord har ingen plats i ett anständigt samhälle. Inte i Turkiet, Sverige, Indien eller Storbritannien.
Dessa bröllop måste förbjudas. Morden måste tas på allvar. Och om de förbjuds kommer ni att märka att den stora majoriteten av invandrare stöder ett sådant förbud, eftersom den stora majoriteten består av anständiga, hårt arbetande människor som liksom västeuropéer står skräckslagna inför dessa brott.
Jag är en andra generationens manlig invandrare från Punjab och jag anser inte att åtgärder som vidtas mot tvångsäktenskap eller hedersmord är rasistiska eller förolämpande. Jag välkomnar dem. Det vore ytterligare ett steg mot att ge alla kvinnor, oavsett deras hudfärg och religion, samma grundläggande rättigheter som män.
Titta på hustrumisshandel i både vita hem och invandrarhem, fundera över hur lönerna på jobbet är fördelade och vem som får befordran; i praktiken befinner vi oss långtifrån det jämställda samhället.
Jag bryr mig väldigt lite om dem som skulle uppleva det som stötande om samhället vidtog fler åtgärder för att förhindra hedersmord och om man införde ett förbud mot tvångsäktenskap.
Jag menar att vi måste dra en gräns, och att vi måste hålla oss till den gränsen. För Fadimes skull och för alla andra som har förlorat sina liv för att de ville vara fria. Friheten för varje människa att leva livet såsom man önskar är en grundläggande, omistlig rättighet som vi måste försvara.
Bali Rai, författare vars debutroman
(O)planerat bröllop nyss utkommit på svenska. Översättning: Henrik Karlsson