Sossarna måste börja samarbeta med SD
Jan Emanuel: Det omöjliga är bara omöjligt tills det är gjort
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-12-14
DEBATT. Mitt parti har gått från att vägra ta debatten med Sverigedemokraterna för att inte legitimera dem, till att skicka ut pressmeddelande om att SD nu är vår huvudfiende. Moderaterna kallar S-partiledningen numera ”irrelevanta”.
Frågan är då vad som hänt. Vadan denna totalomvändning? Om vi går tillbaka till den tid då Moderaterna verkligen utmanade den socialdemokratiska dominansen och tittar på vad M gjorde för att ta ledartröjan från S, så ser vi den moderate partistrategen Per Schlingmanns uppfinning ”Det nya arbetarpartiet.”
Den hittills skickligaste politiska approprieringen i svensk historia.
Moderaterna lyckades beskriva sig som bättre sossar än vi sossar själva. Det blev startskottet till alla politiska partiers tävlan om att vara bäst på att vara sossar.
Efter Göran Persson blev det politisk galghumor. De enda som inte försökte vara bästa sossarna var vi sossar själva. Vi letade i stället panikslaget efter nya väljargrupper och nya frågor – och lyckades tappa oss själva.
I det tomrummet dök några andra, ännu skickligare härmapor upp. Några som gjorde det bättre, för att de, till skillnad från moderaterna, menade vad de sa när de ville driva arbetarklassens frågor.
Härmar bäst som härmar sist tänkte Jimmie Åkesson och skaffade sig svart bälte i politisk sosse-konvergens.
Magdalena Andersson insåg till slut att vi måste leta oss tillbaka till, om inte till våra traditionella väljargrupper, så åtminstone till vårt vokabulär.
Vi måste åter låta som sossar.
Vår politik kan inte längre gå ut på att bara vara mot SD, särskilt inte då SD trianguleringsdribblat oss till månen genom att sno våra frågor och nu skrattade hela vägen till valdagen. Vi har lurats bli våra egna motståndare, vilket inte blev så bra. Fråga Stefan Löfven och Mona Sahlin.
Mitt parti släppte precis en självkritisk rapport om hur vi misslyckats med integrationen och hur vi borde fört en mer restriktiv migrationspolitik.
Många påtalar att S låter som SD i rapporten. Trianguleringscirkeln är sluten. När vi återigen låter som oss själva och förordar en klassiskt socialdemokratisk restriktiv invandringspolitik upplevs vi låta som SD.
Då är frågan, om vi på riktigt skulle titta på vad som är bäst för Sverige och medborgarna, är det då att fokusera på de stora skillnaderna i retoriken och de små i skillnaderna i realpolitiken?
Eller vore det bättre att se likheterna, lyssna på varandra och samarbeta?
På samma sätt som vi samarbetade med Centerpartiet och Moderaterna i Luciabeslutet gällande att radikalt minska asylmottagandet när vi insåg att välfärden var hotad. (Då, 1989, hade vi en starkare välfärd och såg läget som kritiskt när tagit emot 20 000 personer. 2022 tog vi emot över 141 000)
Vad är viktigast i politiken? Att ha en huvudfiende, eller finna gemensamma lösningar på dagens katastrofala läge? Socialdemokraterna har samarbetat med Miljöpartiet och det nyliberala Centerpartiet. Inga andra partier står så långt från klassisk socialdemokrati. SD samarbetar med skattesänkarhögern M, KD och L som står ljusår från SD:s sossekopierade välfärdspolitik.
Jag fattar det omöjliga i att S och SD ska samarbeta. Men det omöjliga är bara omöjligt tills det är gjort. Sen är det en dag på jobbet.
Jan Emanuel, traditionell socialdemokrat i intern opposition
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.