Panik, Göran Persson, hur ska pengarna räcka?
Katja Bodman och David Mohsen skriver på debatt
Politikergräddan befinner sig just nu i Visby, på den så kallade ”Almedalsveckan”. De kommer givetvis med olika politiska utspel för att vinna väljarna och medierna. Men vem ägnar sig åt att ”vinna” den ensamstående studerande mamman? undrar Katja Bodman. Som studerande får hon inte ekonomin att gå ihop hur hon än försöker.
Hur ska jag och mina barn överleva, Göran Persson? Det är panik, skriver Katja Bodman på Aftonbladet Debatt idag.
Och David Mohsen skriver: Det är en myt att det är lätt att få bidrag i Sverige.
Det debatteras ständigt om den nuvarande bristen på arbetsmarknaden samt den kommande, då 40-talisterna går i pension. Detta berör bland annat lärarkåren där det ständigt diskuteras kring lärarbristen. Jag är en dem som har ambitionen att påverka mitt liv i positiv riktning både personligen och för samhället (ekonomiskt). Jag studerar på högskolenivå och går lärarutbildningen. Arbete är jag garanterad när jag är färdigutbildad om drygt tre år. Jag har nu avslutat mitt första läsår och har stött på samhällets motvilja mot stöd för vidare studier. Detta är tyvärr inget jag är ensam om, vi är många studenter som är ensamstående med hemmaboende barn. Innan jag påbörjade mina studier tog jag kontakt med Lärarnas Arbetslöshetskassa och frågade om jag var berättigad till a-kassa under sommaruppehållen. Jag hade arbetat så pass mycket under föregående år så att jag hade full ersättning, fick jag till svar. I tron om att jag var i kontakt med kompetent personal tackade jag ja till min plats på högskolan. När vårterminen avslutades fyllde jag i mina blanketter och skickade in dem och den 2 juli 2002 fick jag ett svar där de avslår min ansökan på grund av att jag inte uppfyller arbetsvillkoren. Detta var det inte tal om tidigare då jag var i kontakt med dem. Enligt reglerna ska jag alltså behöva arbeta halvtid samtidigt som jag studerar heltid parallellt med att ta hand om mina tre barn. Var finns humanismen och realiteten?
Dock skulle jag vara berättigad a-kassa om jag avbröt mina studier. Jag yrkar alltså på ersättning tre månader om året under 4 år. Det faktiska är att jag nekas sammanlagt 1 års ersättning och blir uppmuntrad till att gå arbetslös resterande arbetsför tid dvs. 37 år för min del. Följer detta er målsättning? Vilken är den i sådant fall?
Socialtjänsten i Surahammars kommun kan jag inte heller vänta mig något stöd av. Jag har varit i kontakt med dem eftersom studenter endast får ett halvt studiebidrag i slutet av maj och det var svårt att få det ekonomiska att gå ihop med den summan. Jag nekades tillfälligt ekonomiskt stöd eftersom jag hade haft överskott de tidigare månaderna enligt deras kalkyler. Ingen hänsyn togs till att jag hade köpt studentlitteratur för stora summor.
Pengar till räkningarna och till min mat kunde jag se mig i skyn efter, trots att jag inte hade pengar vare sig på konto eller kontant vid den tidpunkten. De kunde dock bistå med matpengar till döttrarna efter miniminormen eftersom jag, deras mor, har försatt mig i denna situation och det fick jag i form av en rekvisition där det var föreskrifter om att jag inte fick handla vare sig öl eller tobak. Förnedrande! Jag har inte samhällets förtroende att få pengar i handen så att jag kan handla mat åt mina barn. Detta är uruselt. Det tas ingen hänsyn till den aktuella situationen som det enligt deras paragrafer ska göras, för då skulle jag ha fått matpengar till mig själv samt pengar till räkningar som Inkasso hade skickat (bland annat elräkning). Jag har kontaktat dem igen eftersom jag inte fick någon utbetalning av a-kassan. Mina tre flickor kanske får minimalt med matpengar på en rekvisition igen eftersom deras mamma är så obstinat så hon studerar till lärare? Hur de ska få pengar till hyran och telefon återstår att se? Är det så provokativt att studera som ensamstående mamma att man bara ska motarbetas, eller vad är det som händer? Hur uppmuntrar samhället till vidare studier? Hur har ni tänkt att man som ensamstående förälder ska kunna genomföra en högskoleutbildning? Eller är högre utbildningar endast till för dem som har anhöriga som försörjer dem under utbildningstiden?
Som avslutning vill jag poängtera att detta inte endast ska debatteras utan jag vill ha svar omgående på en enkel fråga: Hur ska och mina barn överleva?
Med vänlig hälsning, Katja Bodman, Student Surahammar
Det finns en myt om Sverige. En myt om att i Sverige är det lätt att få bidrag. I Sverige är det lätt att få hjälp. I Sverige är det för lätt att vara arbetslös. Inget av det stämmer. De som säger så har aldrig varit i närheten av att drabbas av bidragsberoende eller arbetslöshet. Jag tror att Sveriges alla arbetslösa kan intyga det.
Sverige är byråkraternas förlovade land. Här ska allt gå via tröga myndigheter som ska se till att allting följs. Inget fel på det om det vore så att de olika myndigheterna visste hur deras arbete påverkar enskilda människor.
Jag har både haft tråkiga jobb, studerat på universitet och även varit arbetslös. Att vara arbetslös är det jobbigaste av de tre. Inget annat kräver så mycket arbete för nästan ingenting. Jag har senaste året pluggat på Örebro universitet. När de flesta studenter slutar vårterminen väntar arbetslöshet över sommaren. En del får sommarjobb, de flesta får det inte. Här kommer byråkratin in i bilden. Det första du ska göra är att gå till arbetsförmedlingen och anmäla dig arbetslös. Man kan ju fråga varför. För har man inte ersättningsdagar kvar på sin A-kassa eller Alfa-Kassa så innebär det att 90 karensdagar väntar dig. Utbildning ses nämligen inte som ett ”jobb” eller nåt som ger nya dagar. Hela sommaren har staten tänkt att man ska gå utan ersättning. Även om har man turen att man kan ansöka om Alfa-kassa, som för övrigt är löjligt lite på max 270 kr/dag, så väntar 7 veckor handläggning från deras sida innan du får besked ifall du är berättigad till ersättning eller inte. Återigen nästan två månader. Söker man i juni som de flesta gör om man studerat får man kanske pengar i augusti.
Hur har staten tänkt att man ska klara sig? Jag vill gärna ha ett svar på det. Och inte sparar staten på det. De personerna slussas ju bara vidare till socialen och hopp om försörjningsstöd. Men det kan man ju få snabbt vid ekonomiska problem tänker ni. Nej, inte där heller. Om du nyansöker som du måste göra om du inte fått stöd senaste året vilket gäller alla studenter så är det ungefär 2–3 veckors handläggning. Jippi!!
Hur har staten nu tänkt att man ska klara sig om man som jag fått senaste utbetalning på drygt 4 500 kronor i maj. Man har inte mycket pengar kvar i slutet av juni när man kan ansöka och att då vänta 2-3 veckor utan en krona på fickan är inte roligt. Hur har staten då tänkt? Ska man leva på föräldrarna? Kanske ska påminna er om att ni sett till att göra många föräldrar arbetslösa. Eller också att ni ger de flesta väldigt låg lön inom offentliga sektorn. De flesta får alltså ingen hjälp hemifrån. Tycker också att statens syn på bidragstagare är nästan komisk. För att jag ska ansöka om stöd måste jag öppna hela mitt liv för dem. Alltifrån kontouppgifter ett halvår tillbaka till sin deklaration. Även bevis för att man söker jobb är ett måste.
Jag har ändå haft tur. Jag har sommarjobb, men med timlön, så min första lön får jag inte förrän 25 augusti så man hade ju hoppats att staten hade uppmuntrat och hjälp mig utan problem. Så är det dock inte.
Staten gör allt för att få den svage att känna sig ännu mer svag. Är det acceptabelt att handläggningstiden på ALFA-kassan är sju veckor? Är det acceptabelt att utbildning ger 90 karensdagar på arbetslöshetsförsäkringen?
Jag orkar inte höra rika människor klaga över att deras fastighet är övervärderad, att skatten är för hög eller att sänkt skatt ska läka alla samhällets sår. Vi är många som under sommaren inte har pengar till vår enkla överlevnad. Det måste gå före allt annat.
David Mohsen, frilans