Vi kan ha mördat en halv miljon barn
Journalisten Robert Fisk skriver om Irak
Storbritanniens premiärminister Tony Blair lät offentliggöra en dossier för att övertyga Europa om att vi måste gå i krig med USA mot Irak.
Journalisten Robert Fisk har lusläst den i veckan.
Hans slutsats är grym: dossiern håller inte att gå i krig för, men om den är sann har vi mördat en halv miljon irakiska barn.
Tony Blairs ”dossier” om Irak är ett chockerande dokument. Har man någon anständighet i kroppen kan man bara fyllas av skam och ilska när man läser det. Är uppgifterna som presenteras sanna kan vi anse det bevisat att ett omfattande brott mot mänskligheten har begåtts i Irak.
Detta är ett dokument fullt av ”om”, ”troligen” och ”skulle kunna” (jag kommer till det längre fram). Men det finns ett tydligt budskap: FN:s massiva och brutala sanktioner har misslyckats fullständigt. Saddams byggande av massförstörelsevapen fortsätter. Om detta är sant så betyder det att en halv miljon irakiska barn har fått sätta livet till helt i onödan.
Låt oss backa tillbaka till den 12 maj 1996. USA:s utrikesminister Madeleine Albright hade förklarat för oss att sanktionerna fungerade, att de hindrade Saddam från att bygga massförstörelsevapen. Vår konservativa regering höll med, och Tony Blair hade inga invändningar. Den 12 maj framträdde Albright i ett tv-program på CBS. Intervjuaren Leslie Stahl frågade: ”Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Jag menar, det är fler än offren i Hiroshima. Är det verkligen värt detta pris?”
Till världens häpnad svarade fru Albright: ”Jag tycker att detta är ett mycket svårt val, men vi tycker att det är värt att betala priset.”
Nu vet vi – om Blair talar sanning – att det inte var värt hundratusentals barns liv. Målet var att stoppa Saddams byggande av massförstörelsevapen. Detta har inte uppnåtts.
Allt nonsens i sanktionsdebatten om teknologi som kan användas i flera olika syften, förbudet mot barns pennor – bläck kan användas militärt – och vår vägran att låta Irak importera utrustning för att reparera reningsverken som vi bombade under Gulfkriget, allt detta var bluff.
Denna fruktansvärda slutsats är den enda man kan dra efter att ha läst de sexton sidor som radar upp de kemiska, biologiska och nukleära hemskheter som odjuret i Bagdad tänker använda mot oss. När man läser rapporten i sin helhet är det svårt att veta om man skall skratta eller gråta. Mångtydigheten skvallrar om hur bedräglig den information är som Blair och hans regering använder när de argumenterar för sin ståndpunkt.
Vissa uppgifter verkar mycket trovärdiga. Den nya ammoniumfabrik som ett indiskt företag försåg Saddam med – i strid med de fantastiska FN-sanktionerna naturligtvis – är en skrämmande liten detalj. Det är också den nya raketutrustningen vid al-Rafah-fabriken. Men dessa uppgifter simmar i ett träsk av hala fakta och spekulationer och de blir därför värdelösa.
Ett exempel på oärligheten i denna ”dossier”: på sidan 45, i kapitlet om Saddams brott mot mänskliga rättigheter, får vi veta att strax efter Gulfkriget startades upplopp i den sydliga staden Basra. Det var ett försök till revolt som snart spreds till andra städer. Regimen svarade med att döda tusentals.
Felet med denna beskrivning är det lögnaktiga användandet av ordet ”upplopp”.
Man försöker ge sken av att det rörde sig om ett folkligt uppror. I själva verket var det något som president Bush senior hade förordat, tillsammans med en av CIA:s radiostationer i Saudiarabien. Shiamuslimerna i södra Irak hade all anledning att tro att de skulle få stöd av amerikanerna och britterna, men i stället lämnades de åt sitt öde. Inte så konstigt att de dog i tusental. Om detta sägs ingenting i Blairs ”dossier”.
Den som tar fasta på tvivlen som står att finna mellan raderna i hela denna text kan bara känna en djup oro. Motiveringen till att Storbritannien ska dra ut i krig förefaller mycket oklar. Det är ”nästan fastställt” att Irak försöker framställa berikat uran. Det ”tycks som om” Irak försöker skaffa utrustning för magnetproduktion.
Det finns bevis för att Irak har försökt införskaffa speciella aluminiumtuber (som används för att berika uran) men det finns inga ”definitiva underrättelser” om att dessa tuber är avsedda för tillverkning av kärnvapen.
”Om” Irak får tag på klyvbart material skulle man kunna producera kärnvapen inom ett eller två år. Det är ”svårt att bedöma” huruvida al-Hussein-robotar då skulle finnas tillgängliga för användning. Ansträngningar att återskapa det irakiska missilprogrammet påbörjades ”troligen” 1995.
Och så där fortsätter ”dossiern”. Men visst, det är det fullt möjligt att Saddam har börjat återuppbygga sitt program för massförstörelsevapen. Låt oss alla säga det högt tjugo gånger: Saddam är en brutal och grym tyrann. Men är ”nästan säkert”, ”tycks vara”, ”förmodligen” och ”om” verkligen skäl nog att skicka ut våra soldater i Kut-al-Amaras öken?
FN:s inspektörer lovprisas i ”dossiern”. Man citerar doktor Hans Blix, som leder FN-kommissionen för vapeninspektion. Det är omöjligt att veta om Irak har rättat sig efter FN:s krav på nedrustning, påpekar han. Inga inspektioner har ju gjorts sedan 1998. Men i en intervju gjord av Associated Press den 18 augusti i år sade samme doktor Blix att han inte med säkerhet kunde säga om Bagdad överhuvudtaget hade några massförstörelsevapen. Detta citat finns naturligtvis inte i Blairs ”dossier”.
Så ligger det till. Om Blairs ståndpunkt är baserad på en dossier full av ”förmodligen” och ”om”, saknar vi motiv att dra ut i krig. Skulle det som står i dossiern vara sant så betyder det att sanktionerna inte har fungerat. I så fall har vi mördat en halv miljon barn. En ganska stor krigsförbrytelse, eller hur?
Robert Fisk journalist
Översättning: Henrik Karlsson