Krigshistorien som USA vill minnas den
Den amerikanska krigsfilmen ”Black Hawk down” följdes snabbt upp av ännu en – ”We were soldiers” som nu ligger femma på den svenska biotoppen. Båda är filmer som fått den amerikanska biopubliken, och säkert den svenska, att känna beundran
inför USA:s militära framfart, menar amerikanen Ritt Goldstein. Om de inte är somalier eller vietnameser förstås.
Men vad är det egentligen för historiebeskrivning vi får, skriver Ritt Goldstein på Aftonbladet Debatt i dag.
Med stridsropet ”Glöm aldrig Maine”, startade USA krig mot spanjorerna 1898. Maine var namnet på ett krigsskepp som exploderade i Havannas hamn. Trots att skeppets kapten ställde sig tveksam till att explosionen var ett verk av spanjorerna så ledde händelsen till USA:s krigsförklaring. Senare har forskare slagit fast att det var koldamm och inte någon sabotörs bomb som ledde till explosionen, men kriget försåg USA med några hett eftertraktade landområden.
Strax efter att kriget brutit ut släppte filmbolaget Vitagraph ”Tearing down the Spanish flag”. En film som omnämns som ursprunget till vad de negativt inställda kallar propagandafilmer. Den amerikanska publiken älskade filmen, den fick åskådarna att känna beundran för sitt lands militära framfart. Antagligen har de som ser ”Black Hawk down” eller ”We were soldiers” samma känsla när de lämnar salongen, om de inte är somalier eller vietnameser förstås.
Det var i november som Karl Rove, Bush-administrationens politiske rådgivare, träffade högt uppsatta personer i Hollywood. Efter mötet underströk Rove att regeringen inte var ute efter propaganda och sa: ”Vi måste inse vikten av rak information präglad av ärlighet, exakthet och hederlighet.”
Med tanke på Roves inställning är det olyckligt att ”Black Hawk down” så tydligt bevisade tesen att sanningen är krigets första offer. På samma gång som filmen erbjuder tittaren en stunds spännande action är den också en mästerlig förvrängning av USA:s och FN:s intervention i Somalia 1993.
Under 80-talet stödde USA den dåvarande somaliske diktatorn Siad Barre med vapen och spannmål. Införseln av spannmål ledde så småningom till att de lokala bönderna trängdes bort från marknaden. I samma stund som kalla kriget tog slut upphörde också det amerikanska stödet. Eftersom de inhemska bönderna nu var få blev det matbrist och påföljande hungersnöd som i sin tur ledde till inbördeskrig. Men USA ingrep inte förrän den värsta hungerkatastrofen hade gått över och mycket tydde på att det inte bara var humanitära motiv som föranledde insatsen utan också till exempel olja.
I en artikel i Los Angeles Times, 1993, stod det att läsa: ”Skrapar man lite på ytan på den somaliska tragedin så finner man fyra stora amerikanska oljeföretag som i tysthet sitter på en blivande guldgruva.” Times avslöjade vidare att bolagen Conoco, Amoco, Chevron och Phillips hade tilldelats nära två tredjedelar av Somalia av Siad Barre. Men det skulle bli USA:s och FN:s militära ingripande som orsakade de största problemen.
I ”Black Hawk downs” öppningsscen får vi se hur krigsherren Aideeds styrkor mejar ner en grupp svältande, civila somalier. I verkligheten finns det inget som tyder på att händelsen skulle ha ägt rum.
Däremot dokumenterade människorättsorganisationen Africa Watch att USA/FN-trupper ”kränkte de mänskliga rättigheterna, inklusive våld mot och dödande av civila”. Ett sådant fall var när pakistanska FN-soldater sköt ner en grupp obeväpnade civila med maskingevär.
Det var alltså redan innan händelsen med Black Hawk som USA/FN-trupper var inblandade i incidenter där civila både skadades och dödades, men detta föranledde aldrig några amerikanska undersökningar.
Att de amerikanska trupperna hade problem med sina militära operationer blev tydligt när de utförde räder mot FN:s utvecklingsprogram UNDP, välgörenhetsorganisationen World Concern och Läkare utan gränser. Senare attackerade amerikanska styrkor ett möte för Aideeds klanledare som hade träffats för att diskutera en FN-stödd fred, 54 människor dödades. Det amerikanska militära ingripandet i Somalia var inte ett av de mer välskötta.
Medan eldstriden med Black Hawk pågick och de amerikanska soldaterna befann sig under belägring låste de in sig i en byggnad med somaliska barn och kvinnor. Även om man till viss del kan förstå agerandet under de pressade omständigheterna, är det inte desto mindre upprörande. Av dessa händelser får man se intet i ”Black Hawk down”, som framställer de amerikanska trupperna som enbart ledda av omtanke om de oskyldiga.
Så kanske var det ett något dämpat Hollywood som släppte Mel Gibsons ”We were soldiers”, en korrekt ögonblicksbild från Vietnamkriget. Men det är just vad det är, en ögonblicksbild. I ”We were soldiers” saknas bakgrunden till händelserna likväl som de amerikanska truppernas allt mer hemska förehavanden. Men filmen skildrar slaget om Ia Drang-dalen 1965, ett slag som fick stora konsekvenser för det fortsatta kriget.
För de amerikanska styrkornas befälhavare, general William Westmoreland, bevisade slaget att kriget gick att vinna. När slaget vid Ia Drang var över hade 300 amerikaner och 2000 vietnameser fått sätta livet till. För Westmoreland var det ett bevis för att taktiken som använts vid Ia Drang skulle kunna leda till slutgiltig seger. Under ett års tid eskalerade den amerikanska inblandningen i Vietnam, antalet soldater ökade från 250 000 till 440 000. Och vid krigsslutet hade 58 000 amerikaner och 3,8 miljoner vietnameser omkommit. Slaget om Ia Drang började skörda det riktigt stora antalet offer när det var över.
Under den största delen av kriget hette USA:s försvarsminister Robert McNamara. I ett uttalande 1999 sade han:
”Det fanns aldrig någon möjlighet till en militär seger utan att antingen starta ett folkmord eller att riskera storskaligt krig med Kina och Sovjet.” Han fortsatte med att säga att ”de flesta av våra beslut togs på grundval av missuppfattningar, felberäkningar och felbedömningar”.
Vid 1970 höll de amerikanska styrkorna i Vietnam på att falla sönder, otaliga soldater hade insett att sanningen var ett av de största offren. I en artikel från 1971 i tidningen Armed Forces Journal stod det: ”Våra styrkor som fortfarande finns kvar i Vietnam närmar sig ett sammanbrott, med enskilda enheter som undviker eller vägrar att strida, mördar sina officerare och underbefäl. De är drogberoende och modfällda om inte redan på väg att göra myteri.”
Enligt den amerikanske historikern Terry Anderson: ”ökade, mellan 69–72, antalet fall av ’fragging’ – det vill säga att man skjuter eller attackerar sitt underbefäl eller officer med en handgranat. Särskilt aggressiva befäl fick pris satta på sina huvuden.
Till exempel fanns det ett pris på
10 000$ satt på officeren som beordrade offensiven mot Hamburger Hill. De här stämningarna är långt ifrån den bild av gemenskap som visas i ”We were soldiers”, fast det är förstås Hollywood.
Dokumentärfilmer som ”Winter soldier” eller den Oscarsvinnande ”Hearts and minds” (”I frihetens namn”), ger en betydligt mindre trevlig, förlamande inblick i USA:s vietnamesiska mardröm. I båda filmerna får vi se hur soldaterna tränades att glömma moralen och uppmuntra de aggressiva instinkterna. Resultatet av detta förmedlas med all önskvärd tydlighet i ”Winter soldiers”, till exempel när soldaterna sitter och diskuterar byteshandel med öron, tagna både från levande och döda, mot öl.
”Fienden”, vietnameserna, hade de lärt sig att inte se som människor. Deras uppdrag var att döda, inte att känna medlidande. De lärde sig helt enkelt att bli: ”a lean, mean, killing machine”.
I dokumentären ”Vietnam: A televised history” minns en överlevande: ”Vi satt tio personer i en hydda när amerikanerna kom. Jag vinkade åt dem. De skrattade och kastade in en handgranat. Jag var den ende som överlevde.”
Som en fotnot till amerikanska krigsfilmer: För två år sedan anordnade den amerikanska kongressen ett möte om underhållningsvåld, där kom man fram till att ”underhållningsvåldet utgör en risk för befolkningens hälsa”. Mötet fastslog att ”allt vi ser, hör och upplever bidrar till att skapa våra åsikter, antaganden och perspektiv, det i sin tur påverkar vårt beteende”.
Så det är en mycket intressant paradox att den amerikanska regeringen å ena sidan fördömer Hollywood för att de ”marknadsför våld hos ungdomar”, å andra sidan verkar angelägna om att filmbolagen skapar intresse för krig i världen.
Ritt Goldstein, Journalist
Översättning: Gabriella Theiler