Jag har krockat sex gånger

Första gången jag krockade var körkortet en månad.

Jag hade tagit en ”intensivkurs” med mina föräldrar som lärare. Kursen började den dag jag fyllde 18, sån var lagen på den tiden och mina föräldrar var rätt noga.

I juli, drygt två månader senare, körde jag upp och kunde med mitt nya körkort, men rätt dåliga rutin, ge mig ut ensam i trafiken.

Det var på Sveavägen i Stockholm det hände. Jag tittade på en tjej som körde Vespa och när jag började fundera på bilkörning igen hade bilen framför stannat. Min lilla Hundkoja körde rätt in i baken på en Volvo PV.

Om jag minns rätt dröjde det sex år till nästa olycka. Nu var det jag som körde PV, med sommardäck på ett par centimeter blöt nysnö. Jag var lokalredaktör i Hallstavik och skulle hem till en kvinna i Alunda i norra Uppland och skriva om hennes äggkoppssamling.

Jag hade valt en av Roslagens alla krokiga vägar och just den här slutade plötsligt i ett ”T”. Fast inte jag, förstås. Jag körde rätt fram med låsta hjul och stannade mot en storsten. Sekunderna efter körde en SJ-buss förbi på korsvägen.

En bonde med traktor drog loss bilen och ett spett fick fason på framskärmen. Tanten med äggkopparna bjöd på kaffe.

Samma vinter gjorde jag exakt samma sak en gång till. Ett annat T, strax utanför Hallstavik, kom lite för plötsligt i vinterhalkan trots att jag kört där åtskilliga gånger.

Men samma tur i oturen, ingen körde på mig.

Nästa olycka dröjde många år tills jag hade fått jobb på Teknikens Värld. Testlaget körde rätt hårt, det gällde ju att testa. Vi hade varit ner till racerbanan Knutstorp i Skåne med ett gäng GTI-bilar. Jag hade aldrig kört något så snabbt i hela mitt liv och upptäckte en ny värld på banan.

Det gick rätt bra, jag hängde med de gamla rävarna på tidningen rätt bra men på väg hem igen sprack det.

En hyvel hade snyggat till vägen efter vintern och det var ett tjockt lager jungfruligt rullgrus.

Jag hängde på de andra med min Escort men i en svag vänster skar bilen ner i diket och både motor och hjulupphängning tog stryk. Vi fick ta bilen på släp.

Bra många år senare, kan det ha varit 1994?, var det dags med en Ford igen. Jag var säker på att bilen framför skulle köra när det slog om till gult på Valhallavägen i Stockholm, men föraren ställde sig på bromsen. Där gick hans stötfångare och Scorpions vänstra framflygel.

Och så blev det vinter igen. Lite slask i motorvägens omkörningsfil blev för mycket för de nötta sommardäcken på den erkänt sladdgiriga BMW 3-serien. Det slutade lyckligt med baken före i motorvägens mittdike.

Senast var i augusti år 2000. En pensionär som stod vid en stopplikt körde ut just när jag kom fram till korsningen. Hans bil blev skrot, min Cittra är fortfarande på verkstaden, hunden fick avlivas men vi människor klarade oss rätt bra.

Jaha, varför skriver jag om det här då?

Vem bryr sig om mina krockar?

Jo, jag tänkte att de som vill sänka hastighetsgränserna för att göra trafiken säkrare kunde fundera lite. Och de som tycker att de kör ”lagligt” för att de inte bryter mot hastighetsbegränsningen. För inte en enda gång körde jag fortare än ”tillåtet”.

Men varje gång körde jag antingen över min förmåga, med för små marginaler eller med bristande uppmärksamhet!

Tjejen på Vespan är ju rena skolexemplet på hur man inte ska göra; titta på annat i stället för trafiken.

De två T-korsningarna var en kombination av helt fel däck (mer eller mindre slitna sommardäck i halkan) och alldeles för små marginaler. Har man dåliga däck får man sänka farten.

Rullgruset. Jag borde ha sänkt farten rejält i kurvan.

Scorpion. Jag höll för litet avstånd.

3-serien. Jag hade dåligt omdöme.

Pensionären. Min fru (som aldrig själv suttit bakom ratten vid någon bilolycka) var säker på att han skulle köra ut men jag var lika säker på att han skulle stå kvar.

Ska olyckorna ner gäller det att anpassa farten, vad det än står på skylten, att köra med marginaler, att ha fantasi, att inte fundera på annat och att tänka framåt.

Robert Collin