Sommardäckstestet som frös inne
Uppdaterad 2011-04-11 | Publicerad 2011-03-28
Kylan i Texas den värsta i mannaminne
Logistiken brukar vara ett av det stora problemen vid tester av sommardäck.
Dock inte i år.
Vädrets makter ville annorlunda. Testet höll på att frysa inne. Endast 11 mil från Mexiko.
Det började med Texas värsta ”Ice Storm” på 45 år och frusna vattenledningar till testbanorna i Uvalde. Som gjorde att vi inte kunde göra jobbet. Ett par ljumma vårvinterdagar tre veckor senare på Contidrom i Tyskland skulle vi försöka igen. Då bröt en av testförarna foten. Vårt flyg var inställt och även i Tyskland spökade minusgrader i rörledningarna. Som hindrade oss från att genomföra de utslagsgivande vattenplaningstesterna.
Nu hade vi en chans till, i Barcelona. Men, självklart, däcken kom fel, reste tillbaka till Texas och med två Kina-däck i bagaget fastnade de i tullen i Houston... Så nya däck för vattenplaning skickades i ilfart till Ideada, den stora testbanan utanför Barcelona. Och nu kom däcken till rätt destination. Där allt fungerade.
Slår alla rekord
Att det är dyrt, komplicerat, tids- och tålamodskrävande att testa däck, det visste vi redan. Det har hänt mer än en gång att vi göra avbrott i testandet flera dagar i rad, för att det snöat eller varit för kallt om det gällt vinterdäck. Eller för att regn hindrat oss när vi skulle testa sommardäck på torrt underlag.
Men årets sommardäckstest slår alla rekord. Allt som kunde krångla krånglade.
Texas är en av de mest vädersäkra platserna för den som vill testa sommardäck i februari. Det brukar vara svensk sommarvärme och det regnar aldrig.
Men just i år drog kalla vindar ner över Nordamerika och svepte med sig massor av snö. När vi flög över Atlanten var flygplatsen i Dallas stängd på grund av snö, is och halka. Men den öppnade precis som vi skulle landa vid tretiden på eftermiddagen.
Att köra i väg från flygplatsen på en motorväg som närmast kan jämföras med Essingeleden, mitt i det som brukar vara värsta rusningen, och vara alldeles ensam på vägen var en upplevelse att minnas. Ingen hade ju kört till jobbet på morgonen, så ingen skulle hem.
Det var ishalka i 20 mil, sen var vi helt slut och hittade ett motell.
Nästa dag på testbanan i Uvalde nära Mexiko var det sol men kallt. Runt nollan på förmiddagen och alldeles för lite värme för att tina upp rörledningarna till banornas sprinklersystem som frusit under natten.
Djupfrysta sprinklers
Vi stannade fem dagar och körde alla tester på torr asfalt, det var trots allt över tio grader på dagarna. Men sprinklersystemet förblev djupfryst.
Så vi monterade av fälgarna och skickade våra 160 däck tillbaka till Europa och till Continentals testbana utanför Hannover. Det borde komma några varma dagar före pressläggning, var vår optimistiska tanke.
Vi lusläste , den pålitliga norska vädersajten och plötsligt såg allt bra ut. Jukka Antila från Testworld i Ivalo skulle ta med sig testförarkollegan Matti, Lasse Allard och jag skulle flyga från Stockholm. Men kvällen före avresan bröt Matti foten. Självklart. Varför inte?
Och när Lasse och jag mellanlandade i Köpenhamn klockan sju på morgonen var planet till Hannover inställt. Men vi hittade ett till Bremen, körde en bit och kom fram lagom tills solen började värma upp luft och asfalt.
Första dagen körde Jukka alla 15 däcken på den våta asfaltbanan. Sprinklersystemet fungerade perfekt och värmen, tja men lite god vilja som en svensk sommardag, luften nio grader, asfalten 14.
Men innan jag hann påbörja min testserie sjönk solen och värmen försvann. Så när Lasse fått sina sista solnedgångsbilder körde vi till hotellet på Lüneburger Heide och åt vildsvinsstek och sov sött utan oro för morgondagen.
Betyg: Kalle Anka
Lördag morgon och toppenfint väder, bättre än prognosen. De båda däckbytarna Rafael och Zaver får en lista men jag själv vet inte i vilken ordning jag ska köra däcken. Blindtest är A och O. Risken annars är att jag luras av varumärket.
Det första däcket har dåligt bromsgrepp och dåligt sidgrepp, bilen vill fortsätta rakt fram när jag vrider på ratten. Och när jag släpper upp gasen i en kurva kommer baken farande i en otrevlig sladd. Jag kör två varv, kör tillbaka till däckbytarna och skriver ner kommentarer och betyg. ”Kalle Anka”, skriver jag. 4 poäng (det lägsta i det svenskfinska samarbetet och baserat på det finska skolbetygsystemet) och jag är säker på att det är ett av de båda Kina-däcken. Sunny, eller Plingplong, nej, Linglong, heter det.
”Alla har sitt dna”
Följande däck är betydligt bättre. Men efter fyra, fem däck börjar jag tvivla. Det första däcket borde komma tillbaka som ”referensdäck”, men jag känner inte igen det.
Tittar i anteckningarna. Nej, antingen har jag inte kört det igen, eller så är första däcket inte referens, eller så är jag förvirrad.
Men plötsligt är Kalle Anka tillbaka. Jag anar det redan i första kurvan, innan jag ens fått upp farten och vid inbromsningen inför nästa kurva är jag säker.
”Runda och svarta” är en vanlig uppfattning om däck. Men alla är olika. Alla har sitt dna.
När Jukka och jag jämför våra intryck visar det sig att vi har däcken i nästan exakt samma rangordning och till och med nästan samma betyg. Våra noteringar om bromsförmåga, över- eller understyrning, eller en kombination av båda, stämmer också. Vi pratar snabbt ihop oss och är överens.
