Låt dig inte luras av säkerhets-reklamen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-01
Jag blir förbannad när mina kolleger skriver att en bil
är säker för att den har många krockkuddar, eller att en annan tillverkare borde skämmas för att ESP inte är
standard. Det är okunnigt, osakligt.
Det är lätt att bli lurad när det gäller bilarnas säkerhet. Det är lätt att tro att en bil med många krockkuddar är säkrare än en annan och det är lätt att tro att en bil med elektroniskt antisladdsystem är säkrare än en utan.
Det är lätt att bli lurad när reklammakarna dånar på med sina kampanjer och vi biljournalister hänger på.
Men låt oss gå 20 år tillbaka i tiden, före elektroniken och före både krockkuddar och antisladdsystem. Då visste vem som helst att en del bilar var säkrare att krocka i än andra och att en del hade bättre kör-egenskaper än andra.
Volvo tillverkade krocksäkra bilar, det behövde man inte vara biljournalist för att förstå, och
Fiats bilar var livsfarliga.
När det gällde köregenskaperna var det tvärtom. En bakhjulsdriven Volvo var lömsk i halka medan den framhjulsdrivna Fiaten var lättkörd och trygg.
Men tänk tanken att biltillverkarna harvar på i samma hjulspår nu som då. Tänk tanken att Fiat kamouflerar sina livsfarliga bilar med ett halvdussin krockkuddar och att Volvo döljer bakhjulsdriftens problem med ESP.
För visst skulle det kunna vara just så? Visst skulle det kunna finnas tillverkare som döljer bilens strukturella grundfel med krockkuddar och elektronik.
Kanske inte Volvo och Fiat, för i dag har Volvo alldeles utmärkta köregenskaper och Fiat Punto hör till de allra mest krocksäkra småbilarna.
Men det finns ju andra tillverkare.
Jag blir förbannad när mina kolleger skriver att en bil är säker för att den har många krockkuddar, eller att en annan tillverkare borde skämmas för att ESP inte är standard. Det är okunnigt, osakligt.
Det är inte mer än tio år sedan bilköparna struntade
i krocksäkerhet. Och då struntade även de flesta till-
verkare i krocksäkerhet, det sålde ju ändå inga bilar.
När den tyska biltidningen Auto motor und sport började krocktesta bilar var det en chock för tillverkarna. Och när Euro Ncap började med sina krockprover blev det ett ramaskri bland samma tillverkare. I början var intresset bland de europeiska biljournalisterna magert och när Mercedes C-klass fick ett uruselt betyg i krocktestet, tegs resultatet ihjäl av de tyska medierna enligt mottot: Mercedes är bra, oberoende tester dåliga.
Men krocktesterna var en väckarklocka och snart insåg alla tillverkare att de måste bli bättre.
Och det är nu vi närmar oss problemet. De tillverkare som började jobba med krocksäkerhet för knappt tio år sedan ser till att bli bra i kända prover som Euro Ncap, men är kanske dåliga i många andra olyckstyper.
Visst, Renault Laguna är först med fem stjärnor i Euro Ncap, men världens säkraste bil? Knappast.
En bra krockstruktur måste kombineras med säkerhetsbälten för att fungera. Utan bälten är även dagens bilar livsfarliga.
Den näst viktigaste säkerhetsdetaljen efter bältet är inte krockkudden, utan en bra bältesvarnare. Sedan kommer krockkudden i
ratten, sidokuddar i framsätet och krockgardiner i nämnd ordning.
Passagerarkudden är ett otyg som vi borde säga nej till.
Det är numera väl känt att tillverkarnas iver att utrusta alla nya bilar med passagerarkudde hindrar oss från att ha barn i bakåtvänd barnstol i framsätet.
Visst, säger många. Men jag har inte barn. Jag vill ha en säker bil även för den som åker som passagerare.
Det sorgliga är att passagerarkudden inte har mer än marginell effekt på säkerheten. Krockkuddens uppgift är att förhindra hårda slag. Men det förekommer praktiskt taget ALDRIG att en bältad passagerare slår huvudet i instrumentbrädan. Därför är krockkudden onödig. Den gör en massa skada, men praktiskt taget ingen nytta.
När det gäller antisladdsystem som ESP är de aldrig fel, men de behövs mindre på en bil som har ett bra chassi. Därför kan en bil utan ESP vara säkrare än en med. I synnerhet om tio år när elektroniken är sönder och fjärde ägaren inte har råd att reparera.
