Världen utan bilar - en fullständigt omöjlig tanke

Det är med andan i halsen jag slänger bilnycklarna till hyrfirman och rusar bort till avgångshallen och planet mot Paris. Sommardäckstestet på Goodyears testbana i södra Frankrike är avklarat och nu gäller det att ta sig till Ford Fiestapresentationen i Malaga.

Annulé. Inställt!

Det är lång kö vid incheckningen på flygplatsen i Montpellier med alla som vill boka om till andra plan. Själv inser jag att jag aldrig kan hinna med anknytningen till Malaga.

I går såg jag på tv att bönderna runt om i Frankrike kört ut sina skördetröskor på järnvägssspåren och vinbönderna i syd klagar på allt för låga priser på vinet. Och i dag är det flygets tur att drabbas.

Frankrike, missnöjets hemland.

Till slut är jag ombokad på ett inrikesflyg från Barcelona(!) till Malaga och rusar tillbaka för att rädda min hyrbil. 34 mil på tre timmar, det borde gå.

Men det går inte. Det är vägbyggen hela tiden och tiden rinner iväg. Jag bokar om till ett senare plan och räknar iskallt med att den lilla Fiestan väntar...

Att skriva om bilar innebär ett ständigt resande. Nya miljöer och nya erfarenheter hela tiden.

För ett par veckor sedan var jag i Detroit, självklart med hyrbil även där. Det var en Ford Taurus. För tio år sedan USA:s mest sålda bil, nu i sin tredje generation en intetsägande bil i en klass på dekis. Precis som stora delar av Detroit, för övrigt.

Jag körde Michigan Avenue från hotellet i Dearborn, Fords hemstad, till centrala Detroit ett par mil bort. En sliten gata med slitna byggnader och slitna människor. En gata där man inte vill kliva ur bilen.

Så vid ett rödljus, ett sånt där som hänger i en vajer över korsningen, står en ensam människa. En latinamerikansk kvinna i fyrtioårsåldern.

Hon tittar på mig och kommer fram med trevande steg. Tankarna snurrar i huvudet. En hora? Eller en lockfågel i ett gäng av mexikaner som ska råna mig?

Ska jag låtsas som ingenting?

Jag trycker ner rutan ett par centimeter.

Hon vill ha lift.

Jag tittar i backspegeln, kollar åt alla håll. Inte en människa, inte en bil. Bara röken från gatubrunnarna och smutsig snö som föll under natten.

Hon pekar, hon ska åt mitt håll.

Jag vet att ingen vit man på Michigan Avenue plockar upp en färgad liftare.

Men jag är dum svensk.

Hoppa in då!

Hon ska inte åt mitt håll. Höger vid nästa rödljus, och så höger igen. Villorna är förfallna, många står öde. Människorna som fortfarande bor i en del av husen kör gamla jättejänkare i olika stadier av förfall.

–Vänster, please, säger kvinnan och vi kommer allt längre in i misären.

Jag borde vända.

Så säger hon efter tio minuter att hon är framme vid den lilla trista livsmedelshall där hon jobbar.

Fortfarande inget gäng i bakspegeln, och ingen som lurar på p-platsen.

Jag lever, jag har bil och pengar kvar och jag har gjort dagens goda gärning.

Veckan före hade jag varit uppe i Norrlands inland. Det var kallare än minus 30 fyra dar i rad men på hemresan hade det tinat upp till minus 15.

Det är ren och osandad isgata som det ska vara i Norrland på vintern. Och mörkt naturligtvis.

Jag kör om en timmerbil och ett par minuter senare, längst ner i en djup svacka med skymda kurvor på båda sidor står ett par bilar still mitt i vägen.

En har motorstopp, en försöker med startkablar.

–Det kommer en timmerbil inom en minut, skriker jag och den bil som kan köra flyttar på sig men det kommer en timmerbil söderifrån också. Två tunga lastbilar med släp som ska mötas på den smala isiga vägen som är blockerad.

En ung mamma med en nyfödd baby frågar om hon får komma in i värmen och nu kommer timmerbilarna.

Det går bra. Timmerbilarna får stopp och kan smyga förbi. När jag bogserar den gamla Volvo 244:an ett par mil söderut till Viksjö minns jag min egen ungdom och mina bilar som alltid fick motorstopp.

Och jag försöker föreställa mig världen utan bilar. En fullständigt omöjlig tanke.

Den här krönikan skrev Robert på en rastplats strax norr om Barcelona på väg från ett test till ett annat.

Robert Collin