Som en lördagskväll i Sundsvall – hela tiden
Publicerad 2015-06-01
En Studebaker från 1956, en Packard från före kriget, en Cadillac kombi, som nog började sitt liv som likbil, ett gäng Chevrolet Bel Air från mitten av 50-talet, en Ford Edsel cabriolet...
De första dagarna i Havanna fullständigt krossar min förhandsgissning att de amerikanska 1950-talsbilarna på Kuba är mer myt än verklighet. Att de rullas fram för att turistbilderna ska se bra ut.
Men bilderna ljuger inte. Jänke-bilarna är överallt. En del är renoverade till (hyfsat) bruksskick, andra till riktigt fint bruksskick och en del skulle omedelbart få körförbud här hemma. Men rullar ändå.
Tre tydliga tidsepoker
Decennierna före 1959 liknade Kuba en amerikansk delstat med dålig moral. Här hade den amerikanska maffian bordeller och casinon och här tvättades pengar. Hit reste amerikaner för att roa sig och svina ner.
1959 gjorde bröderna Castro tillsammans med Che Guevara en revolution med folkets stöd. När Kuba lite senare lät Sovjet placera kärnvapen på ön införde USA ett totalt handelsembargo mot Kuba. Inga amerikaner fick göra affärer med Kuba, eller ens resa dit. Alltså inga fler bilar, och senare, inga datorer, inget internet, och knappt några andra varor heller. Och USA:s embargo tvingar även andra stater och företag i andra länder att hålla sig borta från den karibiska ön.
Nu blev Sovjetunionen Kubas främste allierade i världen. I trettio år fram till Sovjets fall.
Sedan dess är Kina och Venezuela Kubas främsta handelspartner. Venezuela som säljer billig olja till Kuba och Kina som säljer resten.
Därför ser det ut så här på Kubas gator och vägar: Bilar med årsmodell före 1960 är jänkare, sen kommer 30 år med ryssbilar och nu är nästan alla nya bilar från Kina.
Jänkebilarna dominerar stort. Kuba liknar en lördagskväll i Sundsvall, eller Västerås Power Meet, eller American Car Show i Norrtälje. Fast varje dag. Hela tiden. Överallt.
