Mäster Mazda Miata

– Full pott till Mazdas mysiga cab

Mazda Miata har vuxit lite.

Och mognat mycket. Precis som jag själv. Eller?

Eller har den där bångstyriga charmen gått förlorad?

Nej, jag tycker att både jag själv och Miata vunnit mer än vi förlorat sen den där försommardagen 1989 när vi möttes första gången.

Miata började som en omöjlig uppgift. En ung entusiast hos Mazda ville bygga en modern variant av den klassiska engelska folksportbilen.

Den skulle vara liten och lätt, ha en längsmonterad liten fyrcylindrig motor fram, och bakhjulsdrift, och ett enkelt kapell. Ingen tung och dyrbar teknik, bara ren och skär körglädje.

Mazda tvekade. Skulle man våga?

Jo, man chansade. Och blev en av århundradets stora succéer. I dag har Mazda sålt 700 000 MX5 Miata.

Nya Miata kommer med två olika

motorer, 1,8 liter och 126 hk eller 2,0 liter och 160 hk. Med fem- eller sexväxlade lådor (manuella, förstås!). Och med 16- eller 17-tums hjul.

Mazdas designkontor i Japan, Kalifornien och Tyskland gjorde varsin skiss till nya MX5 Miata.

Den amerikanska modellen var mer aggressiv, high tech. Den tyska präktigare. Valet föll på den japanska skissen, som såg ut som en – Miata

Och mycket riktigt är nya Miata mer söt är brutal, mer kvinnlig än macho, mer glida än rejsa. Ingen tar miste, det är en Miata. Det är så lika att jag undrar vad som är ändrat. Allt utom sidopositionsljusen, visar det sig.

Alla mått har vuxit med ett par centimeter och en del modern teknik har trots allt smugit sig in i bilen. Elektriska fönsterhissar, antisladdsystem, integrerad cd-stereo och luftkonditionering är standard. Sufletten är fortfarande manuell. Och i tyg. Blixtsnabb och smidig som förr.

50 kilo tyngre

Bilens vikt har bara ökat med 50 kg men konstruktörerna har jagat gram överallt.

Algarvekusten är praktiskt taget tömd på turister men det fina vädret är kvar. Sol och nära 20 grader.

Första dagen kör jag 2-litersmotorn med sexväxlad låda. Under andra dagens långtur i bergen väljer jag lilla motorn och femväxlat.

Jag har kanske ännu roligare med lilla motorn. Då är bilen mest lik min egen Miata från sommaren 1989.

Växellägena är lika exakta med korta slag. Ett litet knyck med handleden och nästa växel glider i. Ratten (numera ställbar i höjdledd) är kopplad till hjulen med närapå gokartkänsla.Vrid lite och bilen styr dit du vill.

Bilen understyr aldrig men precis som förr viftar baken gärna ut en aning.

Antisladdsystemet griper i smidigt utan brutalitet, men lite väl tidigt för min smak. Är bilen verkligen så överstyrd (svansviftarbenägen)?

Perfekt balans

Jag kopplar ur systemet och upptäcker att det inte blir mer än den där lilla, lilla bakhjulssladden. Chassit är perfekt balanserat och häver sladdarna av sig självt, även utan elektronik.

Jag gissar att antisladdsystemet gör mer nytta i regn och vinterhalka och jag kopplar aldrig in det mer under resan i Portugal.

Högre upp i bergen blir det svalare. Jag drar upp sidorutorna, fäller upp den lilla vindavvisaren (som är standard liksom nästan allt i bilen) och drar på lite värme. Skönt. Precis så lite turbulens som jag hoppats.

Den lilla motorn med femxäxlad låda passar perfekt i Miata. De 126 hästkrafterna räcker mer än väl och jag vet alltid vilken växel som är rätt.

Med den större motorn känns bilen mer tungfotad och de extra 34 hästkrafterna märks knappt av.

Utan alufälgar och luftkonditionering kan den säljas för under 200 000 kronor vilket knappt är någon prishöjning alls jämfört med den jag köpte i juni 1989 för 149 900 kronor. Med ac och alufälgar är priset 210 000 kronor.

Robert Collin