Jag gav min son en livsfarlig bil
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-27
Jag skäms varje gång jag tänker på det. Och jag lät min dotter åka i en gammal Nissan Micra utan krockskydd
Ingen som sätter sig i bilen tänker att ”nu ska jag ut och krocka”. Få tänker ens att ”det finns en risk att jag krockar”.
Bristen på riskmedvetenhet för med sig två saker. 1. Många skiter i bilbältet. 2. Många kör vidare i sina krockfarliga bilar.
I går råkade jag möta två stycken Peugeot 104. Det finns inte många kvar, lyckligtvis.
Annat var det för tjugo år sen, då drällde det av dem. Jag hade faktiskt två stycken själv. Först en ettrigt grön som gick som tåget med fina köregenskaper och en motor som var bränslesnål och inte drog en droppe olja på flera år.
När den blev allt för sönderrostad bytte jag till en svart men den blev mer kortlivad.
Det värsta var att jag gav den gröna till sonen när han fyllde 18. Det var ju som att ge honom judaskyssen. Bilen var livsfarlig, och jag visste om det.
Jag skäms varje gång jag tänker på det.
Att ge en ung orutinerad förare en bil som inte har något skydd vid en krock, det är ju kriminellt, borde vara det i alla fall.
Lyckligtvis körde han sönder bilen på ett par veckor, utan att skada sig själv. Den gamla bilen som gått problemfritt i alla år tålde inte den ungdomligt omilda behandlingen.
Numera är de flesta dödsfällorna 104 borta. Men varje dag ser jag unga pojkar och flickor i farliga bilar. Småbilar från 1970- och 80-talen som rasar ihop vid minsta kollision. Gamla japaner från den tid när japanerna inte brydde sig om krocksäkerhet. Gamla sydeuropéer tillverkade av lika nonchalanta konstruktörer. Ja, gamla VW Polo och Ford Fiesta är bara marginellt bättre.
Det är lugnare när ungdomarna hittat en Volvo 140. Eller Volvo 240 som är rena undret av säkerhet.
Äldsta dottern fick skjuts från oss i Norrtälje med några vänner i en gammal Nissan Micra nyligen.
– Tänk på att jag vill bli kremerad, var hennes sista ord när de körde i väg tillbaka till Stockholm.
Jo, tänkte jag, det lär naturen sköta själv.
Fast den kvällen var det inte hon och de tre vännerna i Micran som skulle råka illa ut, utan två gladiatorer i en alldeles ny och modern amerikanare som körde samma väg en stund tidigare på dagen.
Ingen klarar en krock med en lastbil. Men alla kan påverka utgången av en krock med en annan personbil, eller en dikeskörning, genom att välja bort de allra farligaste modellerna.
Den som vill vara riktigt säker på att klara sig – på motpartens bekostnad – köper en mördarjeep.
Men redan en tidig 1990-talare ger i allmänhet ett rimligt krockskydd, i varje fall om storleken är från Golf-klass och uppåt.
Det går att få tag i hyfsat säkra bilar från 20 000 kronor. Det är en billig livförsäkring.
Men sen gäller det alltså att använda bilbältet. Annars spelar det ingen roll hur ”säker” bilen är.
Jag träffade näringsminister Björn Rosengren för att prata trafiksäkerhet för ett par veckor sedan.
Vi åkte bil från Luleå till Pajala och stannade ett par minuter utanför Råneå, på viadukten över E4 där två barn i en skolbuss dödades i början av juni. Med bilbälten hade de knappt fått ett skrubbsår.
– Kommunerna måste sluta kalkylera med barnens liv när de handlar upp skolbusstransporter, sa en upprörd Rosengren, när han tittade på det sönderbrutna vägräcket och kamraternas blommor.
Vi pratade om bältesanvändning i vanliga personbilar. Bilar som har bälten som ofta hänger oanvända.
– Vi måste börja jobba med attityder, sa Rosengren. Vart tog NTF vägen? Förr var NTF alltid i skolorna och de hördes överallt. Folk visste vad NTF var för något. Men vad sysslar dom med nu?
– Och vilket ansvar tar public service, radio och tv, för att folkbilda om trafiksäkerhet? Inget alls!
Björn Rosengren har inte slutat prata om sänkta hastigheter som ett sätt att minska olyckorna. Men han har plötsligt börjat prata om attityder och beteenden. Han har förstått att slarv, slapphet och nonchalans är ett minst lika allvarligt hot mot trafiksäkerheten som några kilometer för fort på motorvägen.
I tre år har jag skrivit i Aftonbladet om farliga attityder bakom ratten.
När landets högste ansvarige för trafiksäkerheten förstått att Nollvisionen behöver ett par ben till för att stå stadigt kan den stegrande dödskurvan brytas.
Det är säkert!
