Varje vår är det likadant på vägarna

Motorcykelsäsongen börjar dåligt. Precis som förra året. Och året före.

Och alltid av samma anledningar. Ovana förare. Rullgrus på asfalten.

Och, lika ofta, bilister som glömt bort hur en motorcykel ser ut.

Bilister är vana att titta efter andra bilar. Bilar är stora och har två lyktor fram. Och man vet ungefär hur bilarna rör sig på vägen. Hur snabbt, eller långsamt de flyttar sig.

Motorcyklar är annorlunda. De syns knappt alls. De accelererar blixtsnabbt. Och flyttar sig lika snabbt framåt som i sidled.

Problemet kulminerar när ovana motorcyklister kör på samma vägar som ovana bilister. De talar inte samma språk. Tänker inte på samma sätt.

En ovan motorcyklist har glömt bort att många bilar svänger utan förvarning, och ibland utan att använda blinkern. En ovan bilist har glömt bort att motorcyklar ofta kör på tok för fort. Varje vår samma sak.

En ovan motorcyklist har glömt hur lång bromssträcka han har. Han kanske inte ens vågar nypa åt den effektiva frambromsen tillräckligt hårt, för risken att låsa framhjulet och köra omkull.

Vem som helst kan accelerera fullt och känna draget. Men bromsa, och bedöma bromssträckor är en annan sak. Det kräver träning. Varje vår. Träning och mera träning.

Kloka motorcyklister vet att man aldrig kan lita på en bilist. Vet att man rör sig på minerad mark där farorna finns runt omkring från start till mål.

Men det är svårt att vara klok när våren plötsligt är här. Hojen äntligen får komma fram. Man tror att man är odödlig med skinnstället, stövlarna, handskarna, hjälmen och kanske till och med ryggskenan.

Samma sak varje vår.

Sporthojarna är värst. Fruktansvärt snabba. Utmanar sina förare. Kräver att bli utnyttjade till max. Varje kubik, varje hästkraft är beredd när du vrider om gashandtaget. De bara väntar, efter en hel vinter i garaget.

Döden väntar också. Han vet sin kvot. Vet hur många offer han ska räkna in i sommar.

Bara de hojåkare som vet att farorna finns överallt överlistar döden.

Läs mer

Robert Collin