Självutnämnde bilskolläraren från Enånger

Han kör prick nitti förbi vartenda kameraskåp på E4. Den perfekte nollvisionsbilisten. Eller är han verkligen det?

Själv högtidlighöll jag den genom att köra från Luleå hem till Norrtälje. Det är prick hundra mil om man tar den trivsamma och trafiksäkra vägen genom inlandet.

I Norrlands inland hade det inte märkts så mycket av att dymmelonsdagen är en av årets största resdagar.

Men på E4 var det ett lämmeltåg i båda riktningarna.

Det var takboxar, hela familjen, fullproppade bagageutrymmen och bländande halvljus.

Men det var ett lugnt tempo utan incidenter och situationer.

Dagens eko kvart i sex rapporterade om trafiksäkerhetsdagen och om Nollvisionen med sin målsättning om 270 döda i trafiken år 2007 och om prognosen som snarare pekar mot det dubbla.

Den ansvariga ministern Ulrica Messing intervjuades och hon sa att vi måste satsa mer på vajervägar och på attityder.

Det kändes bra.

När trafikpolisen Ruben

Börjesson och jag för några år sedan lanserade idén om att jobba med attityder istället för att bara jaga fortkörare var det inte många inom trafiksäkerhetsetablissemanget som applåderade.

Och det är det väl fortfarande inte, hastighetstalibanerna går fortfarande fria.

Men att Ulrica Messing pratar om attityder och inte nämner hastighetsövervakning med ett ord känns som om vi kanske är på rätt väg ändå.

Det känns tryggt och jag blir på riktigt bra humör.

Men bara en halvtimme, inte mer. För vid Hudiksvall kommer jag ikapp en liten kö på tre bilar.

Det är först inget konstigt med det. Vägen är ju full av bilar.

Och när bil nummer två i kön börjar en omkörning är det inte heller något speciellt, bilen som orsakat den lilla kön håller knappt nitti på 90-vägen.

Och när den omkörande omedelbart efter omkörningen demonstrativt kastar sig ut i vägrenen blir jag bara lagom trött, inte mer.

Men så upptäcker jag att den bil som just blivit omkörd har en grön övningsskylt på bakluckan. Då blir jag riktigt ruggigt trött.

Jag minns när jag övningskörde med mina egna ungar, till slut tog vi bort skylten. Den var ju som ett rött skynke för alla duktiga Svensson som kom ikapp.

Det var en ung kille med lugg som övningskörde i pappas gamla Audi. Bilen som demonstrerade vägrenskörning var en ny Toyota Avensis och när jag lite senare körde om den upptäckte jag ett märke i kylargrillen som allt liknande Motormännens förtjänstplakett för prickfri körning. Men jag är inte säker, det doldes delvis av alla extraljusen.

Toyotaföraren, en egen företagare i sextiårsåldern, körde om igen och när han svängde av i Enånger tänkte jag att han kanske stannar, så jag får kolla in märket i grillen.

Men han drog iväg genom samhället så snabbt att jag inte vågade hänga på med mindre än att jag riskerade både körkortet och bybornas liv och lem.

Jag körde ut på E4 igen och ringde upp grabben i Audin.

Han var också från trakten, från Norrala norr om Söderhamn.

Han heter Magnus Johansson, är 17 år och övningskör med pappa Tommy mest varje dag. Efter en timme var övningspasset slut och familjen samlad hemma.

- Vad jag tänkte när han skar in framför nosen på mig? Jag blev inte rädd, mest arg, säger Magnus. Och så sa jag för mig själv: Vad gör gubben?

- Han lär dig hur man ska köra, svarade pappa...

Jo du Ulrica Messing. Det där med attityder, det kan du jobba länge med.

Den där självutnämnde bilskolläraren från Enånger körde prick i nitti förbi vartenda kameraskåp på E4 norr om Iggesund, den perfekte nollvisonsbilisten, enligt hastighetstalibanerna som du betalar lön till.

Men om det är han som ska vara ett föredöme för unga bilister, då är det något som har gått väldigt fel.

SIGNALER

Collin vet när det slår om