"Amerikanska bilar är skräp - det vet ju alla"

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-13

På resa i ett omtumlande Detroit i en

jänkebil med fem procent svenskt ansikte.

I går åt jag middag på Sweetwater Tavern i Detroit. En blodig köttbit, drack två Samuel Adams och var ensam vit.

Nu äter jag revbensspjäll på en sylta som heter Family Restaurant, tio mil norr om Detroit i korsningen Michigan 53 och Capac Road. Utsikten är ett drive in-apotek, en bilverkstad och en videobutik. Alla lunchgäster är vita och alla röker. Om det varit i amerikanska södern skulle de vara med i Ku Klux Klan.

Min Saab 9-7X som ändå såg lagom stor ut i Detroit försvinner bland alla Ford F150-pickisarna här ute på landsbygden och jag känner att jag inte heller passar in här.

Tillbaka i Detroit träffar jag Tracy, 40-årig välutbildad svart, i ett av de få integrerade kvarteren i stan. Hon bor i ett bostadsrättsradhus i K-märkta La Fayette Park som den tyske arkitekten Mies van der Rohe ritade i slutet av 1950-talet.

Hon har en Chevrolet Trail Blazer, pärlemorfärgad och fin och bara ett år gammal men redan sliten. Hon blir uppriktigt förvånad när hon hör att min Saab är en ”Trail Blazer de lux”.

– Men, säger hon, det vet ju alla att amerikanska bilar bara är skräp, de börjar skramla sönder inom ett år. Min är redan slut, sämre än min Toyota som jag haft i över tio år!

Det blev lite dålig tajming på den här Detroitresan. Enligt planen skulle jag ha hämtat upp testbilen på flygplatsen när jag landade på onsdagseftermiddagen, kört så mycket jag orkade och sen träffat de amerikanska Saab-killarna i GM:s huvudkvarter nästa morgon för att höra dem berätta om bilen.

Men mötet blev senarelagt en dag, till fredag morgon, och min första Saab 9-7X-artikel publicerades i Aftonbladet flera timmar innan jag träffade GM-gubbarna.

Jag hoppades att de inte skulle ha sett tidningen. Men självklart hade de fått en gedigen översättning före vårt möte.

Jag behövde inte oroa mig för att det utlovade kaffet skulle vara förgiftat. Det var indraget och stämningen aningen sträv.

Vi snackade om bilen ute på gatan utanför GM-skrapan, sen hade de annat för sig.

Men Saabs amerikanske marknadskille Sean McNamara hann förklara hur fel jag hade i precis allt jag skrivit. Köregenskaperna var inte alls dåliga, utan mycket bra, det hade flera amerikanska biljournalister sagt. Och karossen var inte alls identisk med de amerikanska syskonen som jag skrivit, Saabs designer Simon Padian hade gjort ett myckert gott arbete med att förändra och göra Saab av bilen, och så vidare.

Så när jag senare såg en Buick Rainier på en parkeringsplats ställde jag Saaben brevid och jämförde: Det var exakt samma baklucka, bakre flyglar, dörrar, rutor, tak, bakspeglar. Så när som på några plastbitar var bilarna identiska fram till framflyglarna, huven och grillen som är olika. Jag gissar att max fem procent av innehållet är unikt för Saab. Totalt fem procent inklusive interiöra skillnader och chassijusteringar.

På väg hem till hotellet svänger jag av Interstate 75, stannar till vid stopplikten, och blir påkörd bakifrån.

Jag brukar alltid berätta hur farligt det är i Detroit och att man ALDRIG ska stanna om man blir påkörd bakifrån. Självklart kör jag åt sidan, stannar och kliver ur för att kolla om det blivit några skador. Ur den andra bilen, en säckig Ford Windstar, kliver två svarta killar, dubbelt så stora som jag. Men jag har fortfarande inte kommit ihåg det där med att aldrig stanna.

Den ena killen säger: Jag ville bara kolla att det är bra med dig.

Vi skiljs och det är då jag kommer på det: Aldrig stanna. Och sen kommer jag på det andra: Pisksnärt! Jag tror knappast att den här Saaben har pisksnärtskydd i stolarna. Den har ju inget annat av det som Saab står för, så varför just pisksnärtskydd?