Leif fick Peders lever – nu är de kompisar
Uppdaterad 2023-11-12 | Publicerad 2023-11-11
Vid sjukhusfrukosten ställer Peder frågan: ”Vad har du gjort här då?”
”Bytt en lever” svarar Leif.
Det överraskande svaret blir: ”Jag tror att det är min lever du fått”.
Det blir början på en unik vänskap.
Olika åkommor har gjort att Peder Lidström, 63, och Leif Allergren, 77, har fått ett fysiskt band för livet.
– Min lever var kass. Läkarna gick in totalt fyra gånger och plockade bort sammanlagt elva tumörer, berättar Leif hemma i vardagsrummet i Bromma, med Peder intill sig i soffan.
Till slut satte läkarna stopp. Han måste få en ny lever.
Peder i sin tur har den så kallade Skelleftesjukan, som gör att proteiner samlas i nervbanorna och organen slutar fungera. Han var i behov av en lever från avliden person, men kunde samtidigt donera sin lever vidare. Sjukdomen kan överföras, men det tar många år att få symtom. Därför kunde Peders lever transplanteras till en äldre person som inte skulle hinna få problem.
Så kom det sig att Peder och Leif sattes upp på väntelistan och senare planerades för en dominotransplantation på Huddinge sjukhus. En komplicerad kedja där organ byts vidare och blodgrupperna måste matcha.
I väntan på ett organ får man inte åka för långt ifrån sjukhuset. Det gäller att vara redo om samtalet skulle komma. Men väntan kan bli lång.
– Vi har lantställe och när vi var ute och åkte båt fick vi vända efter en viss sträcka så att vi skulle hinna till sjukhuset i tid, ”Oj, nu vågar jag inte åka längre om de skulle ringa”, säger Leif.
– Mobiltelefonen var alltid med, säger Peder.
Leif fick några falska alarm om att en transplantation skulle genomföras.
– Jag fick samtalet från sjukhuset och ringde min fru som var i Frankrike, och sa ”Kom hem!”. Hon kastade sig på ett plan, men när hon startade telefonen på Arlanda flygplats fick hon veta att det blivit inställt.
Men till slut stämde hela kedjan – det var dags. Peder väcktes mitt i natten av samtalet från Huddinge sjukhus. Och visst var det nervöst att åka in, berättar han.
– Jag vaknade av samtalet mitt i natten, vid tre–fyra-tiden, och fick veta att det skulle komma en taxi om en halvtimme. Jag var väldigt yrvaken. Det var bara att sätta sig i taxin och åka till Huddinge sjukhus. Det är en av de största planerade operationerna man kan gå igenom, jag fick inte panik men jag kände ”Usch, nu är det dags”.
Leif fick också samtalet mitt i natten och åkte in, men operationen genomfördes först kvällen efter.
Herrarna i soffan skojar och gnabbas vänskapligt. När Peder berättar att han fick en tillfällig pacemaker under transplantationen säger Leif med ett stort leende:
– Det fick inte jag. Men jag är ju inte så skör som du är.
Ingreppet – en riktig mastodontoperation – gick bra för dem båda. Leif visste att han fått sin lever från en levande donator och var nyfiken på vem personen var. Men donatorerna är hemliga. Han ställde frågor till sjukhuspersonalen och fick svaret ”Det vet du att jag inte kan svara på”.
Avslöjandet skedde flera dagar senare, vid sjukhusfrukosten.
– Peder frågade mig: ”Vad har du gjort här då?”. ”Bytt en lever” svarade jag. ”Jag tror att det är min lever” sa han med ett leende. Jag blev alldeles chockad, säger han och tillägger att hans fru beskrev det som att ”anletsdragen bara försvann”.
Genast bestämde de sig för att hålla kontakten.
– Vi bytte nummer, sa att vi måste ses, säger Peder.
Leif drabbades av rejäla komplikationer, så det dröjde några månader innan de kunde ses igen.
– Vi tog en fika. Självklart var vi nyfikna på varandra. Nu vet jag mycket om Peder, allt från hur hans sommarstuga ser ut till vad hans ungar jobbar med, säger Leif.
Framför allt har de hållit kontakt per telefon. När Peder i somras behövde få en pacemaker, så ringde han Leif från sjukhuset.
– Det tyckte jag var väldigt positivt. Han ringde mig och sa ”Tjena, jag ligger på sjukan”, säger Leif.
– Jag behövde prata av mig lite. Jag hade så tråkigt. Jag tänkte att ”Jag ringer Leffe och hör hur det är med honom”, säger Peder.
Det faktum att Peders organ nu håller Leif vid liv tycker han är ”rätt märkligt”. Leif brukar skoja om att han fått ett organ från en 14 år yngre man:
– Som jag brukar säga till mina jämnåriga kompisar: ”Jag är lite yngre än ni, faktiskt”. Det var ju lite lajbans, att sänka medelåldern på mig själv.
Deras unika möte har också förevigats i en bok om organdonation, ”Ur döden liv” av Lisa Kirsebom. Båda har nu ärr som liknar Mercedes-loggan på magen. Men Leif har behövt göra fler ingrepp efteråt och tillägger:
– En gammal, risig Mercedes.
