Christel blev spetsad i hästhagen – genom stora kroppspulsådern
Vännen Lisbeth var räddningen: ”En ängel”
Uppdaterad 2024-04-08 | Publicerad 2024-04-07
Stolpen förvandlades till ett spjut.
Christel Lundgren, 61, fick det rätt in i kroppen.
– Jag kände efter där smärtan var, och då kände jag att spetsen satt där, säger Christel.
Det som drabbade Christel Lundgren, 61, den 26 april i fjol saknar motstycke, enligt läkarna som vårdade henne.
– Det är osannolikt det som hände. Det var omöjligt att förutse, säger hon.
Christel Lundgren bodde på en gård i Ljungskile och brukade hjälpa sin hyresvärd med att släppa ut hästarna från stallet till hagen tidigt om morgnarna. Sysslan kom sig naturligt, eftersom hon är van vid hästar sedan barndomen, berättar hon.
Hon gick ut tidigt, strax efter 06 på morgonen.
Den här gången trilskades ett föl och ville inte gå in i hagen. Christel berättar att hon tog det lugnt och höll ut armarna för att fösa hästen. Men då försökte fölet hoppa över stängslet som avgränsade vägen.
”Stolpen blev som en pil”
– Stängslet bildas av linor som hänger mellan plaststolpar med femton centimeter långa järnspett på, som man kör ner i backen. Fölet hoppade, men fastnade med bakhovarna i den översta linan och drog med sig den. Linan sträcktes, och stolpen blev som en pil – och spetsen sköts rätt in i mitt bröst, på vänster sida, säger hon och fortsätter:
– Jag gick ner på knä. Det gjorde ont, det brände och högg, jag kände att något satt fast i mig. Jag ville luta mig framåt men det var något som tog emot. Så jag tog min högra hand och kände efter där smärtan var, och då kände jag att spetsen satt där.
Christel var träffad precis ovanför sitt vänstra bröst.
– Spetsen gjorde hål på stora kroppspulsådern och den punkterade lungan, har läkarna berättat. Jag vet ju egentligen att man inte ska dra ut föremål, men jag ville bli av med smärtan – så jag drog ut spetsen. I efterhand fick jag veta att blodet då började spruta från kroppspulsådern, och rann ner i lungan.
”Läkarna opererade blixtsnabbt”
Christel lyckades ringa sin hyresvärd och slå larm.
– Sen minns jag inget mer.
Hyresvärden ringde 112 och en ambulanshelikopter tillkallades. Christel fördes i ilfart till Sahlgrenska Universitetssjukhuset och hennes tre vuxna barn, två döttrar och en son, underrättades om det allvarliga läget.
– Jag var nersövd och intuberad länge, eftersom mitt blodtryck fladdrade upp och ner så att läkarna inte kunde operera. Men till slut fanns en möjlighet och läkarna opererade blixtsnabbt, och satte som ett lock på kroppspulsådern.
Christel fick tillbringa en månad på sjukhus. Att sen återvända till gården igen var mycket svårt, berättar hon.
– När jag kom tillbaka till huset ville jag helst inte titta ut genom fönstren, för att se platsen där det hände. Det var väldigt jobbigt. Jag går till en psykolog för att bearbeta traumat, för jag blir väldigt ledsen emellanåt och får mycket ångest.
”Hon var rädd för allting”
Räddningen och hjälten för Christel blev Lisbeth Åberg, 68, som utan att tveka öppnade sitt hem för sin vän. Christel berättar att Lisbeth har stöttat henne genom hela livet, från när Christel var tio år och Lisbeth 17. Då var Christels hemsituation otrygg och den äldre vännen ställde upp, blev en klippa i tillvaron.
I snart ett år har nu Christel Lundgren bott hos Lisbeth och hennes sambo Stefan, berättar hon – och kallar Lisbeth för ”en ängel”.
– Det var självklart för oss att låta Christel bo hos oss efter olyckan, säger Lisbeth och fortsätter:
– Hon ville överhuvudtaget inte åka tillbaka till gården och vi visste att det inte skulle gå bra att bo där. Så vi sa att hon får komma hem till oss och pigga på sig.
Lisbeth berättar att huset i Stenungsund har fyra rum och kök, och Christel bor i gästrummet. Under året har vännen återhämtat sig.
– När hon kom hem till oss efter olyckan var hon rädd för allting, hon låg bara i sängen. Då satt jag vid hennes sängkant och lugnade henne. Och efter ett tag kom hon upp. Christel har ett hjärta av guld och vi stöttar varandra, säger Lisbeth och tillägger:
– Jag har lätt för att känna med människor, det bara blir så.
