Nils-Gustaf: Två, tre timmar till och jag hade varit död

Kerstin Nilsson

Låg instängd i sitt hus i fem dygn – räddades av grannen Jolanta

helskärm

I fem och ett halvt dygn låg Nils-Gustaf Sundberg, 83, hjälplös på golvet hemma i huset.

Den sjätte morgonen förstod han att han skulle dö den dagen – om ingen kom.

Då insåg grannen Jolanta Kowalkowska, 55, att något inte stod rätt till och slog larm, i sista stund.

– Utan dig hade jag inte levt i dag, säger Nils-Gustaf.

Hemma i villan i Danderyd, utanför Stockholm, råder flyttstök.

Nils-Gustaf är på väg att flytta till ett seniorboende inte långt härifrån. Det gläder han sig mycket åt, trots att han ska lämna huset där han bott ensam i 27 år och alltid skött sig själv.

– Men jag ser fram emot det. Jag får en stor och trevlig lägenhet med balkong. Och jag får motion och sällskap och god mat. Det ska bli skönt, säger Nils-Gustaf glatt.

– Jag har anmält mig till en datorkurs också, så jag kan lära mig att betala mina räkningar på datorn.

Slog huvudet i bordet

Livsgnistan och humöret är det inget fel på. Nils-Gustaf Sundberg skrattar och skojar och försöker se positivt på livet – men det kunde ha tagit slut redan i december förra året. Om det inte hade varit för hans uppmärksamma och envisa grannar på den lilla gatstumpen.

De räddade hans liv.

Det var fredagen den 10 december det hände, Nils-Gustaf hade suttit och tittat på Nobelfestligheterna på tv:n under eftermiddagen. Vid 17-tiden ringde äldsta dottern Cathrine. Både hon och systern Susanne har god kontakt med sin pappa och brukar turas om att ringa.

– Jag tyckte pappa lät lite stressad, säger Cathrine.

Och det var han.

– Jag skulle fixa en snabb middag för jag skulle hinna titta på Nobelbanketten på kvällen, säger Nils-Gustaf.

Det är då det händer. Bara någon halvtimme efter telefonsamtalet med dottern snubblar Nils-Gustaf på mattan i en alkov i vardagsrummet – och faller handlöst framstupa. Där blir han liggande.

– Jag slog huvudet i marmorbordet och tuppade av en stund, säger Nils-Gustaf.

När han vaknade till på golvet kunde han inte röra sig ur fläcken.

– Jag vet inte vad det berodde på, men jag blev helt förlamad och kunde bara röra lite på fingrarna.

Timmarna gick.

Och dagarna. Och nätterna.

I huvudet snurrade tankarna på döttrarna och de fyra barnbarnen. Nils-Gustaf var helt klar i huvudet – hela tiden.

– Jag var förbannad på mig själv, att jag hade ramlat. Jag tänkte att det här var ju jädra slarvigt det här.

I vardagsrumsfönstret stod adventsljusstaken, som tändes och släcktes med timer varje dag. Klockan 16 tändes den – och vid midnatt släcktes den.

På så sätt kunde Nils-Gustaf hålla koll på hur dygnen gick.

– Men jag förlorade aldrig hoppet. Jag tänkte att jag ska ta mig sjutton inte dö på det här viset.

Snickaren anade oråd

Att skrika på hjälp insåg han inte var någon idé, de stora treglasfönstren håller effektivt alla ljud ute – och inne.

Hoppet stod till döttrarna – de enda, förutom Nils-Gustaf själv, med nycklar till huset.

På onsdag morgon ringer dottern Cathrine. På golvet ligger Nils-Gustaf och hör att det ringer, utan att kunna svara.

På torsdag morgon inser han att tiden håller på att rinna ut.

– Efter fem dygn började jag misströsta. Då kände jag att jag klarar nog inte det här.

Men då har snickaren hos en av grannarna mittöver gatan börjat ana oråd. Ur Nils-Gustafs brevlåda hänger flera dagars Svenska Dagbladet ut.

Nils-Gustaf brukar alltid hämta sin tidning varje morgon, nu hade han inte tömt brevlådan på fem dagar. När Jolanta, som hade varit hemma och sjuk hela veckan, fick höra det förstod hon direkt att något inte stod rätt till:

– Jag vet att du inte skulle åka bort utan att tömma brevlådan eller göra uppehåll för tidningen, säger Jolanta.

Hon ringer in utan att få svar. Tillsammans med de andra knackar hon på dörren och går runt huset och tittar in genom fönstren.

– Vi såg inget, varken i sovrummet eller vardagsrummet, men jag tänkte att du kanske låg i badrummet, säger Jolanta.

Nils-Gustaf, som låg bakom en fåtölj, syntes inte från fönstret – men hörde telefonsignalen och knackningarna. Och Jolanta ger sig inte. Hon måste få tag på Nils-Gustafs döttrar – utan att ha en aning om vad de heter i efternamn.

Hon ringer socialen och hemtjänsten, eftersom Nils-Gustaf har hjälp med städningen varannan vecka. Där får hon ingen hjälp. Då ringer hon skattemyndigheten – och får namnen.

”Jag var så törstig”

Dottern Cathrines första tanke när Jolanta ringer är att hennes pappa är död, men i vardagsrummet hittar de Nils-Gustaf på golvet.

Han rör lite på ena benet och försöker säga att han är törstig.

När Jolanta, som oroligt har väntat i sitt hus, får höra att Nils-Gustaf lever, börjar hon gråta. Svårt uttorkad, med svåra smärtor och med djupa trycksår i ansiktet, på knäna och bröstkorgen förs Nils-Gustaf i ambulans till Danderyds sjukhus.

– Jag var så törstig, men jag fick bara en liten, liten kaffesked med vatten – mer vågade de inte ge mig.

I sju dygn vårdades han på intensiven och svävade mellan liv och död, med hjärtsvikt, lungsvikt och dubbelsidig lunginflammation.

Dygnet runt vakade personalen över honom.

Enligt läkarna är Nils-Gustaf ett medicinskt under: så länge borde någon i hans ålder inte kunna klara sig utan vätska.

– De sa att jag hade klarat två, max tre timmar till.

Efter en månad var Nils-Gustaf ofattbart nog på benen igen, och i början av april var han tillbaka hemma i huset. Jolanta kommer att sakna Nils-Gustaf när han flyttar till seniorboendet.

– Det kändes så tryggt att han alltid var hemma, säger hon.

– Du får komma och hälsa på mig, säger Nils-Gustaf.

Han – och döttrarna – är innerligt tacksamma över vad Jolanta och de andra gjorde.

– Utan dem hade inte pappa levt i dag, säger dottern Cathrine.

– De är riktiga hjältar. Och det är pappa med.

Det sista håller inte Nils-Gustaf med om.

– Nja, en offerhjälte, i så fall.