”Du var en räddande ängel den natten”
Publicerad 2016-08-23
Efter fem år fick Gabriella äntligen ett livstecken från den unga kvinnan
– Jag trodde jag blåste luft i en död person, säger Gabriella Eker Larsson, 41.
I fem år levde hon i ovisshet om den unga kvinnan, som hon gjort hjärtlungräddning på, hade överlevt.
Då kom ett tackkort: "Du var en räddande ängel den där natten", skrev "Kicki".
Det var natten mellan juldagen och annandagen 2005. Gabriella Eker Larsson, då 31, stod i kassan på bensinmacken Statoil i Skellefteå. Det var lugnt och lite folk.
En ung kvinna och man kom in för att hyra en film.
– Jag tyckte hon såg blek och risig ut, berättar Gabriella.
Hon gick bort till kvinnan, som sjunkit ned på golvet och satt lutad mot väggen.
– Mannen säger att "det är lugnt", att hon har epilepsi, att hon brukar få anfall, men att det går över.
Saknade puls
Gabriella återvänder till kassan, men inser att något är allvarligt fel och går tillbaka.
– Då ser jag att hon har syrebrist. Hon är likblek, genomskinlig och mörk runt mun och ögon. Jag letar efter puls, men det finns ingen, hon andades inte.
Hon minns att kvinnan "luktade gott" och tänkte att hon var alldeles för ung för att dö.
Gabriella larmade SOS, påbörjade hjärtlungräddning – som hon gått kurser i – medan operatören via högtalartelefon hörde henne räkna inblås och hjärtkompressioner.
Ambulansen dröjde kanske tio minuter, väntan kändes som "en evighet". Gabriella tänkte: "Jag håller på att blåsa luft i en död människa".
– Jag var säker på att hon var död.
Ambulanspersonalen kämpade länge för att få igång kvinnans hjärta. När ambulansen for därifrån slog hjärtat inte av egen kraft, utan hölls gång med hjärtkompressionsmaskin.
Grät på golvet
Efteråt satt Gabriella ensam kvar på golvet och grät, i tron om att hennes räddningsinsats varit förgäves. Två timmar senare återkom ambulanspersonalen för att trösta henne.
– De kom för att säga att jag antagligen hade räddat livet på flickan, men att de inte kunde säga hur det skulle gå, eftersom det såg illa ut. De sa "hade du inte gjort det du gjorde så hade vi inte haft något att jobba med".
I veckor efteråt hade hon ont i armar, nacke och rygg.
– Att göra hjärtlungräddning är ju krävande när det tar tid. Det förstår man ju inte när man står där med en konstgjord docka.
Händelsen lämnade henne ingen ro.
– Jag var ett nervvrak efteråt. Jag drömde att jag blåser in luft, men vet inte om hon lever. Du gör allt du kan för att hon ska hänga kvar. Det var frustration och maktlöshet, gör jag rätt?
Och så ovissheten: Dog hon? Eller hade hon överlevt?
”Räddande ängel”
Fem år senare ringer det på dörren hos Gabriella. Ett bud överräcker blommor. Hon läser på kortet:
"Du var en räddande ängel den där natten 2005. Om det inte varit för Dig, hade jag inte suttit här nu, med min älskling och hans två barn. Tack för allt. Och sköt om dig. Stor kram från Kicki".
Den dagen grät och skrattade Gabriella om vartannat.
– Jag var lyrisk! Det var eufori, på riktigt. Helt plötsligt fick jag den sista pusselbiten, att hon levde. Det var magiskt. Då slappnade jag av. Då blev det som hänt i stället något vackert, säger hon.
”Kicki” heter Christina Granath och var 27 år den där natten.
De båda kvinnorna talades vid på telefon, varpå Christina bad henne skriva ned sina minnen från den hemska natten.
Själv har Christina inga minnesbilder, förrän efter en månad på sjukhus, där hon vårdades i över fem månader.
Plötsligt hjärtstopp
Det var inget epileptiskt anfall hon hade drabbats av.
Utan plötsligt hjärtstopp.
– Jag trodde jag såg en kille på macken som jag hade varit kär i och det tyckte jag tydligen inte om. Då föll jag ihop, säger Christina Granath, som hunnit fylla 38.
Hon har en defibrillator (ICD) under huden – en liten dosa som avger en mild elchock vid hjärtstopp, så att hjärtat startar igen.
Christina var nyutexaminerad lärare och hade fått tjänst på en skola då när hjärtat slutade slå. Hon hann aldrig börja som lärare utan är sjukpensionär. Hon lider av svår trötthet och biverkningar av epilepsimedicinen. Vänster sida är försvagad. Hon tappar lätt balansen, ramlar och slår i huvudet, därför går hon med rollator.
Tre år efter olyckan träffade hon Ted. De gifte sig 2011, bor i Sommen och Christina är bonusmamma till hans två pojkar.
– Mitt liv har blivit så bra som det kan bli, förutom att jag inte kan jobba då, säger hon.
Tog tio år
Varje år tittar Christina på Svenska Hjältar-galan i TV. Och varje gång har hon tänkt anmäla "sin hjälte". Det tog tio år – lika länge som Svenska Hjältar funnits – innan det blev av, nu i augusti.
Varför är Gabriella din hjälte?
– För att hon räddade mitt liv. För att hon tog kommandot över situationen och gjorde hjärtlungräddning. Det tycker jag var stort. Om hon inte hade gjort det, så kanske jag inte hade överlevt. Det var underbart att hon fanns där. Hon var på rätt ställe, säger Christina Granath.
Vad gör en person till hjälte?
– Att våga ingripa, att våga ge första hjälpen på någon som man absolut inte känner, säger Christina.
För hennes hjälte Gabriella Eker Larsson – som "i princip vuxit upp på mack” eftersom hennes föräldrar drev bensinmack – har jobbet stundtals varit dramatiskt. Hon var bara 17 år när en äldre man, en stamkund, blev påkörd i sin bil utanför macken. Gabriella rusade ut och höll om mannen tills ambulansen kom.
– Han dog i mina armar, säger hon.
Förlamad
Liksom Christina kämpar även Gabriella mot sjukdom. För fem år sedan insjuknade hon i en sällsynt, kronisk och autoimmun sjukdom, bechets, med konstant feber, smärta i leder, ben och skelett. Hon har haft flera andningsstillestånd och var förlamad i åtta månader och satt i rullstol.
Somliga dagar tar hon sig inte upp ur sängen.
– Jag har ju alltid älskat att jobba, har alltid haft två jobb samtidigt, så det här med att sitta hemma och inte göra något är inte min grej. Jag känner mig ju värdelös, jag saknar jobbet varenda dag, säger Gabriella Eker Larsson.
Tack vare en ny biologisk medicin mår hon dock bättre än på länge, men har tappat håret. Men dysterhet tycks inte ligga för henne, trots sjukdomen sprudlar hon av glädje. För några år sedan träffade Gabriella sin make Tony och har, förutom en 17-årig son, en 11-årig bonusdotter. De bor i Gävle.
Överväldigad och glad
När hon får höra att hon nominerats till Svenska Hjältar blir hon överväldigad.
– Vad smickrad jag blir, säger hon.
Än i dag får hon gåshud när hon tänker på att hon bidrog till att rädda livet på Christina.
– Jag är så glad att jag hade den där magkänslan, för utan den hade det inte gått vägen. Nu slutade det så här i stället. Det är magiskt, det är vackert. Det finns ju inget finare än liv, säger Gabriella Eker Larsson.