– Havet är inte någon badbalja

Kerstin Nilsson

Leif och livräddarna drar upp 20 badare ur vattnet varje år

TYLÖSAND. I över 50 år har han räddat liv på stranden – utan ett öre i lön.

Samtidigt har han utbildat minst 1 500 andra livräddare – som i sin tur har räddat ännu fler liv.

Leif Karlborg, 80, är Sveriges, ja hela Nordens, egen Mr Baywatch.

– Belöningen är när någon man räddat kommer och bjuder på kaffe och tackar – det är den bästa lön en människa kan få.

I Livräddarnas silverglänsande Landrover åker vi längs strandkanten på Tylösand – en del av den långa sandstranden i Tylöbukten, som är Halmstads stolthet och stora turistmagnet.

En fin sommardag kan runt 40 000 människor trängas på stranden.

Nu är det nästan tomt.

De skummande vågorna som slår in över stranden ser inte alls särskilt lockande ut. Näst intill skrämmande. Regnmolnen hänger tunga över havet, det är 18 grader i vattnet – och lika mycket i luften.

Trots det är det en och annan som vågar sig ut i vattnet.

Min baddräkt får ligga kvar i väskan.

Naket morgondopp

Men Leif har förstås redan badat. Varje morgon efter frukost, från tidig vår ända fram till november, cyklar denne krutgubbe och eldsjäl sex kilometer för att slänga sig i böljan.

Helst naken och, tyvärr – mot alla regler – ensam.

Det erkänner han, lite generat.

– Ja, men det är ju så härligt!

För över 50 år sedan, sommaren 1960, var Leif Karlborg med och startade Livräddarstationen i Tylösand.

Här finns Nordens enda ideella livräddarskola, vars chef än i dag är – just det, Leif Karlborg.

Han var själv en av de sju första eleverna sommaren 1960, ditsänd av brandkåren i Halmstad, där han jobbade – efter tre dagar tog han över utbildningen.

På den vägen är det.

Från sin plats bakom ratten morsar Leif till höger och vänster på dem vi möter – han tycks känna de flesta på stranden.

Varje sommar i 51 år har han, med samma brinnande energi och engagemang, helt på ideell basis, utan en krona i lön, utbildat nya unga livräddare – till dags dato minst 1 500.

Men även badvakter, simlärare, hjärt- och lungräddningsinstruktörer och ambulans-, brand- och polispersonal.

Många livräddare som utbildas kommer tillbaka hit till Tylösand – en av de tre stränder i Sverige som har livräddare – för att jobba några veckor på sommaren, en del år efter år.

17 håller utkik

Varje dag bevakas de tre stränderna, Tylösand, Ringenäs och Vilshärad, av 17 livräddare, hälften på förmiddagen, hälften på eftermiddagen.

I sina lysande orangea kepsar och jackor och utrustade med radio och ”flytkorv”, är deras uppgift att rädda liv, i vatten och på land. Det handlar inte bara om drunkningstillbud, med så många människor på stranden handlar det ofta om barn som försvunnit – eller om någon som drabbats av hjärtstopp eller annan sjukdom.

– Varje år drar vi upp 19–21 stycken ur havet, säger Leif.

Det vanligaste tillbudet är en medelålders simmare – vanligtvis en man – som överskattat sin förmåga.

– Varför är det så tufft att simma rakt ut i havet? Varför kan man inte nöja sig att simma 200 meter ut och sedan följa stranden? säger Leif med skärpa i rösten.

– Havet är ingen stor, stilla badbalja.

Vanligt är också barn och äldre som dras med utströmmarna från land.

När vi åker längs vattenbrynet visar Leif oss de förrädiska utströmmarna. De brukar komma fram emot eftermiddagen, när solen värmt upp stranden.

– Där är en, ser ni där, där det är lugnt och stilla? Där man inte ska bada. Det är bättre att bada där det är större, brytande vågor.

Och Leif förklarar: hamnar man i en utström ska man inte försöka simma inåt, utan åt sidan.

Då, när livräddarskolan startade 1960, drunknade 10–12 personer här varje sommar.

Nu är det fyra, fem år sedan sist.

Hundratals räddade

Genom årens lopp har Leif varit med och räddat hundratals liv.

– Jag har fått den bästa lön som någon människa kan få, brukar jag säga, säger han.

Det är att någon han räddat kommer och hälsar på, bjuder på kaffe och tackar.

– Jag vet inte om ni förstår, men det är betalningen.

Som den 14-åriga flicka han drog upp 1963 – varje sommar sedan dess har hon kommit och hälsat på.

– Hon är mormor i dag och bor i Göteborg.

Men ibland lyckas det inte.

När Leif rattar bilen längs räddningsvägen mot Vilshärad, stranden längst norrut, kommer minnet av en händelse för några år sedan tillbaka.

– Det var en grupp barn, 12–14 år, som var ute och badade på kvällen. Det var dåligt väder och plötsligt saknades en flicka.

Livräddarna ordnade skallgångskedja i vattnet – och på andra varvet hittades flickan.

– Men vi fick inte liv i henne, och då tänker man förstås: Kunde jag ha gjort något annorlunda, kunde jag ha kört snabbare? Om jag hade varit där tio minuter tidigare – hade hon levt då?

Frågor som aldrig kan få ett svar.

Ny generation

I dag har Leif yngste son Peter tagit över själva livräddarverksamheten.

Men Leif själv är förstås fortfarande med på stranden varje dag – på 50 år har han aldrig åkt på sommarsemester.

För att försörja sig har han förstås haft ”riktigt” jobb – som målare, brandman, yrkeslärare och så småningom, fram till pensioneringen för 15 år som rektor för en gymnasieskola.

Men det är här, i livräddartornet på Tylösand, hans hjärta finns.

– Det är svårt att släppa taget, säger han.

– Det blev ju mitt liv. Och jag tänker hänga med ett tag till – det har jag bestämt mig för.