”Jag kunde aldrig fått en bättre far än han”

Johnny Takter i stor intervju om pappa Bo William Takter: ”Innan skadan träffade jag nog ingen som var i hans klass”

Uppdaterad 2021-12-28 | Publicerad 2021-12-20

Johnny Takter om pappa Bo William Takter: ”Pappa var som Muhammad Ali: ”Nobody can beat me.” Han hade det klart för sig många gånger...”

Tidigare denna månad förlorade travsporten en av sina starkast lysande stjärnor då Bo William Takter somnade in, 84 år gammal.

En svår olycka 1988 kom att ändra hans liv för alltid och stoppa upp en framgångsrik karriär som kusk och tränare.

– Jag kunde aldrig fått en bättre far än han. Vi har gått igenom mycket sorg men också mycket glädje, säger sonen Johnny Takter till Trav365.

Tisdagen den 7 december kommer att bli ihågkommen som en sorgens dag. En av travsportens största profiler Bo William Takter avled lugnt och stilla i sitt hem i Malmö, 84 år gammal. Älskad av sin familj och vänner, respekterad av sina kollegor – och saknad av alla.

Trav365 fick sig en pratstund med sonen Johnny Takter som mitt i sitt sorgearbete tyckte att det var viktigt med ett slags avslut, samt att alla där ute i stugorna får ta del av vilken underbar man som gått ur tiden.

– Detta är svårt att prata om men jag tycker att han är värd det. Pappa var en människa med rätta principer och han gillade publicitet. Det han bestämde sig för att göra, det åstadkom han och hade kunnat göra det i vilken bransch som helst. Till och med när vi var ute och handlade kläder så fick han ihop det. En del människor vet bara att de kommer att lyckas, berättar Johnny och fortsätter:

– Han somnade in, som de säger. Lugnt. Han andades inte häftigt eller så men dukade under med en lunginflammation. Man kan inte ligga i en säng i flera år. Det var unikt att han kunde överleva så länge över huvud taget. Han var dock inte någon pessimist och gnällde aldrig. En positiv människa som nog oftast blickade framåt. Han behövde inte ens kämpa för det, det bara kom. Pappa gav energi.

”Han var en unik och karismatisk man”

Johnny lyfter även fram sin mamma Solveig, samt syskonbarn, som han delar samma konstnärliga ådra med.

– Jag var så imponerad av henne och hur hon kunde rita och designa. Jag kanske ordnar något sådant i samband med pappas begravning i mitten av nästa månad, det ska jag prata med mamma om när det lugnar ner sig. Jimmy och hans familj vill komma över. Vi ska samla ihop oss, minnas och se det bästa i situationen. Pappa blev trots allt 84,5 år och det tycker jag var starkt gjort, med tanke på skadan han fick. Vi har gått igenom mycket sorg men också mycket glädje.

Hur vill du att trav-Sverige ska minnas honom?

– Att han var en unik och karismatisk man som tänkte utanför boxen. Väldigt reko och ville alltid göra rätt för sig. Jag minns ett lopp när han körde över Tommy Zackrisson och blev avstängd. Då valde han att sätta upp Tommy på en stenklar nästa gång istället. Vid ett tillfälle vann han ett lopp i Mikkeli men tog tårna på Pekka Korpis häst. När vi flög hem sa han: ”Jag har aldrig varit så missnöjd efter en seger som efter denna.”

Var han en lika duktig kusk som han var tränare?

– Han blev det efter flytten till Jägersro. Då utvecklades han faktiskt. Jag tror även att han vann sina sista två lopp i Tyskland. Som kusk hann han dock inte med lika mycket som han borde ha gjort.

En familj gjord för att tävla

Bo William inledde sin karriär på slutet av 60-talet och hade då Mantorp som hemmabana. Dessförinnan hade han främst stått på andra sidan staketet och spelat för en krona eller två ihop med en vän som drev blomsteraffär i Norrköping.

– Pappa berättade för mig i samband med ett Elitlopp, det var nog Roquépine som vann det året, att: ”Jag ska inte stå på den här sidan, jag ska vara där.” Jag hoppas att det står mycket om det här i min självbiografi, om hur mycket han betydde för mig. Jag kanske inte är mitt bästa jag i dag men hoppas gå stärkt ur det här och har sex underbara barn. De är viktiga för mig och jag är jättestolt över dem.

Innan flytten ner till Malmö var familjen något av allätare. Pappa handlade med gamla bilar och det var han tydligen också bra på, även om han på intet sätt brann för sitt dåvarande yrke. Johnny nämner att det till och med blev en del gymnastikpass i ung ålder.

– Pappa var väldigt vig på den tiden. Jag var den han tyckte var stelast, ha ha, och det var jag också, men jag lärde mig ändå gå ner i brygga och sådana där grejer. Det var mycket sånt när vi växte upp. En av min bror Jimmys döttrar var faktiskt Florida-mästare i gymnastik och nästan uttagen till det svenska OS-laget ett år.

Det blev dock ingen gymnast av dig, Johnny?

– Nej, men han sa: ”Jag kunde gjort dig till en bra boxare.” Han tränade det, och farfar likaså. Pappa hade en familj som var gjord för att tävla, hela tiden. Vi har en bra sammanhållning i familjen och hade det inte varit för corona så hade jag gärna åkt över till Jimmy. Jag har saknat brorsan, kanske mer än vad han har saknat mig. När vi var yngre brukade jag trimma mopeder, medan han föredrog att göra affärer.

”Påstod att han var en väldigt busig unge”

Har du några andra fina minnen av din far under din barndom?

– Jo, det har jag faktiskt. Jag och Jimmy, som är två år yngre, brukade ofta slåss om vem som skulle få sitta i framsätet bredvid pappa. Jag lärde mig mycket om att köra bil då, det var han också duktig på. Han kallade Jimmy, som var rödhårig, för ”fuxen” och mig för ”musslan” eftersom jag inte sa något.

En annan sak som kommer på tal är att Bo William gärna ville se sina grabbar kortklippta, vilket Johnny, med sitt fina hårsvall, kanske inte direkt jublade över – varken då eller i framtiden. Jimmy, däremot, trivdes bra med snaggat huvud och visst hände det att det kom en del gliringar från den yngre brorsan.

– Jag minns dessutom en intervju med honom en gång i tiden, det var nog i Sportspegeln runt 1985 som den gjordes. Jag såg då en artist som gillade att showa. Han var sådan även bakom kulisserna och spelade aldrig teater för någon.

Varför var just den intervjun så känslosam för dig?

– För att det var min pappa! Han stöttade mig alltid och kritiserade aldrig om jag kört ett dåligt lopp. Han såg alltid framåt.

Något som många kanske inte känner till är att tävlingsmänniskan Bo William i ung ålder var en lovande speedwayförare och god vän med forne världsmästaren Björn Knutsson.

– Pappa var snabb, kvick och hade väldigt bra balans. Han fick dock aldrig någon licens eftersom han misskött sig under sina yngre dar. Jag vet dock inte vad han hade gjort och minns inga hyss under min uppväxt, men det är klart att han inte lydde alltid. Det var andra tider då men han påstod att han var en väldigt busig unge. Det var smart av honom att flytta ut med sex barn från en arbetarstad, det hade kanske inte gått så bra för oss annars? Han tänkte nog mycket på familjen.

Bo William – en travpionjär

Bo William har hyllats av många tränarkollegor som mer än gärna berättat om vilken pionjär han var i travet. Något som nämns flitigt är att Takter var först med att tävla sina hästar barfota, något som fick en stor effekt och ett tag gick snacket i travförbundet om att detta kanske skulle förbjudas.

– Han tänkte annorlunda och visste hovens funktion, att man inte skulle låsa in den, samt hur strålen skulle jobba och pumpa blod. Han gillade heller inte korta käkremmar och kunde ändra hovvinklar så att de inte sprang och slog sig.

– Det hade kommit in en ny hästras och han började tänka utanför boxen, medan de andra kanske stod och jobbade i samma fotspår. Jag vill påstå att han låg steget före de övriga och redan på 80-talet ville han betäcka med passgångare, för att skapa den unika hästen. Att träna unghästar var framtiden, sa han tidigt till mig.

Storhetstiden inföll under mitten av 80-talet, då som tränare på Jägersro. Det hann bli flera storloppssegrar genom åren och en som kanske sticker ut lite extra är vinsten i Svenskt Travderby. Året var 1983 och hästen hette Micko Fripé.

– Jag var så nervös så under Derbyt. Han hade tagit ut segern mitt i veckan. Jag frågade: ”Hur farao kan du göra det?” och han svarade: ”För att jag gillar det. De flesta blir rädda, jag blir sporrad.” Min vän skötte om hästen och jag satt långt borta vid galoppbanan, ensam. Pappa var som Muhammad Ali: ”Nobody can beat me.” Han hade det klart för sig många gånger...

”Vi förlorade någonting den dagen”

1985 kom ännu en storseger då sonen Johnny styrde in Matiné till vinst i Hugo Åbergs Memorial, också det på hemmaplan.

– Han tvingade på mig den hästen. Jag tycker inte om när hästar slår, vilket den kunde göra. Vi hade många dispyter om Matiné. Jag minns även hur han gjorde enkle E.O.Brunn till en vinnare av Oslo Grand Prix och Copenhagen Cup.

Vilken seger tror du far din var mest stolt över under sin karriär?

– Derbyt, tror jag, och det förstår jag också. Det finns en klassisk bild efter finalen där han pekar mot himmelen, vilket han aldrig gjort förr. Han trodde på gud och sa: ”Somebody upstairs must like me.”

Vi misstänker att det kanske var en tudelad känsla att själv bli kuskchampion på Jägersro 1981 när pappa blivit det året innan?

– Det var förutbestämt. Hans plan var att jag skulle få tolv championat. Han gillade inte att resa så mycket, annat än att flyga kanske.

Kusk- och tränarkarriären kom dock att förändras för alltid en oktoberdag 1988 då Bo William under ett fall slog i huvudet så pass allvarligt att han låg medvetslös i 25 dagar. På sjukhuset svävade han mellan liv och död, men himmelen fick vänta den gången. Han tog sig igenom detta men en tuff tid väntade, där han bland annat tvingades sitta i rullstol under ett års tid.

– Jag var väldigt förstörd när det hände. Jag hade 60 hästar i träning då och var inte någon företagsledare, inte som min far. Över en natt fick jag ta över allt. Ekonomin hade jag inte ett hum om och har det fortfarande inte. Han var duktig på att få en krona bli till två, och jag en krona till 50 öre.

– Innan skadan träffade jag nog ingen som var i hans klass. Jag har dock inte haft min far på samma vis som för 30 år sedan. Han har funnits men inte på det sättet. Det har varit en lång process. Vi förlorade någonting den dagen.

Johnny nämner att Bo William tiden innan skadan faktiskt funderade på en flytt till USA och en karriär där, något som tyvärr aldrig blev av på grund av olyckan.

– Jag är 95 procent säker på att det hade skett just det året. Han var 51 år men väldigt vältrimmad.

”Vi tar dem nästa gång”

Vad minns du av den där första segern i sulkyn efter olyckan?

– Jag tyckte att det var oerhört starkt av honom. Det var med en unghäst som han tränade och han hade inte längre den där kollen som innan. Vinnarinstinkten hade han dock kvar. Jag visste vilken väg han hade gått innan och om jag fått bestämma så hade jag inte velat se honom köra lopp. Det brydde han sig inte om och gav sig inte.

Loppkörningen blev en form av rehabilitering för den envise legendaren. Både närminnet och talet hade tagit stryk i samband med fallet men inte ens det skulle stoppa honom från att, på mindre skala, fortsätta ha hästar i sitt liv.

Något många har kommenterat om är att Bo William, än i dag, inte blivit invald i travets Hall of Fame. Vad tycker du om detta?

– De är nog inte lika seriösa med det som borta i Amerika. Jag hade varit stolt om han varit där eftersom jag tycker att han ska leva vidare. Han har mycket större meriter än många andra som är invalda. De borde tagit in ”Ludde” (Kolgjini) och farsan samtidigt i år. De har lite samma stil och båda har betytt mycket för sporten.

Lutfi Kolgjini fick vänta länge även han på att få sitt erkännande och gick i samma veva ut och sa vad han tyckte om faktumet att mentorn och vännen Bo William ännu inte valts in.

– Det respekterar jag Lutfi för. Han har alltid haft respekt för min far. Vi behöver folk som ”Ludde”, pappa och Håkan Wallner som vågar sticka ut och tala om saker och ting. De var föregångare inom travet.

Vilka slutord skulle du vilja nämna om Bo William?

– Jag kunde aldrig fått en bättre far än han, och är väldigt stolt. De som säger något elakt om honom är ute och seglar utan kompass. Han var genomrak och sa alltid: ”Vi tar dem nästa gång”, avslutar Johnny.