Profilens kamp: ’Ska det vara så här hela livet?’

Proffstränaren Jan Hellstedt blev förlamad • Tuffa tiden: ”Kraschade” • Framstegen: ”Hittat en stabilitet”

Jan Hellstedt vaknade upp en morgon och var förlamad upp till bröstkorgen.

Ett drygt år senare kämpar han fortfarande med sjukdomen.

Och helt återställd, det blir han troligen aldrig.

– Jag känner mig fruktansvärt begränsad. Ska det vara så här hela livet? frågar han sig.

Proffstränaren Jan Hellstedt drabbades för nästan exakt ett år sedan av en autoimmun inflammationssjukdom.

Hans eget immunförsvar åt upp kroppens friska celler och gjorde honom förlamad från bröstet och nedåt.

En lång tid av ovisshet på sjukhuset tog vid, där ”Janne” inte visste om han någonsin skulle bli återställd – eller ens kunna kunna gå igen.

– Det är som ett inbördeskrig i min kropp. Just nu tänker jag bara på att kunna prata med mina tre barnbarn, och inte bli en grönsak i huvudet, sa han till Trav365 då.

”Jag har tappat tio kilon”

Tolv månader senare avslöjar Hellstedt att det finns ljusglimtar i den långa vägen tillbaka, om än små sådana.

– Känslan är ibland att det är status quo (oförändrat tillstånd). Det är en skada på ryggmärgen och fötter som domnar. Något som har förbättrats den senaste månaden är att jag kan röra kroppen bättre efter att ha tappat tio kilon sedan jag dämpade kortisonet. Då blir man genast lite smidigare, berättar han.

Hur mycket rörelse klarar du av under en dag?

– Jag kan gå upp- och nerför trapporna i huset, eller ta en sväng förbi stallet för att kolla vad de gör. Min maxbegränsning är runt 300-400 meter, sedan får jag mjölksyra i benen.

– Jag kan gå med hunden men gör det stötvis mellan vilopauserna. Det är dock ganska stort för mig, att jag är ute och rör mig.

Jan berättar att han har förlorat mycket muskelmassa och att det kommer krävas mycket tid för att återuppbygga denna.

”Jag har en ihållande smärta”

Han rehabtränar regelbundet, både på gym och i en 34 grader varm pool.

– Jag gör en massa stärkande övningar men motoriken att gå finns inte riktigt där ännu, men väl att kunna stå. Jag har fått en tillsägelse om att inte stressa kroppen med träning fem dagar i veckan. Buken ska tränas upp men jag har fortfarande tio kilos övervikt.

Tanken är att kortisonet på sikt ska bytas ut till en MS-medicin, och då tappa vätskevikt.

Små dagliga framsteg leder dock ofta till att Hellstedt sedan gör misstaget att pusha kroppen mer än vad den tål.

– Då får man tyvärr betala ett högt pris. När jag följde med till Romme nyligen blev jag sängliggande i två dagar efteråt. Det fungerar inte. Jag har en ihållande smärta och går med ett morfinplåster på ryggen.

helskärm

”Morfinet är ett sätt att överleva”

Han tar också mycket smärttabletter, något som gör honom hjärntrött.

Eftermiddagarna och kvällarna är tuffast för Vaggerydtränaren och när det var som värst kunde han knappt sova en blund nattetid.

– Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit sjuk. För min del är det ovissheten och bristen på sömn som varit värst. Normalt sett är en person vaken runt tolv timmar per dygn. För min del har jag varit vaken 22 timmar per dygn i flera veckor. Läkarna har helt enkelt inte lyckats få mig att sova, främst på grund av den stora mängd kortison jag fått, sa han förra vintern.

Nu låter Jan hälsa att det går framåt på sömnfronten.

– Där har jag hittat en stabilitet och sover på ett bättre sätt sedan vi ökade morfindosen, uppemot en tio timmar i snitt. Morfinet är en bov i dramat men ett sätt att överleva.

”Ont kommer jag alltid att ha”

Vad saknar du egentligen mest av ditt gamla liv innan sjukdomen?

– Allt. Jag känner mig fruktansvärt begränsad. Ska det vara så här hela livet? Jag har tidigare åkt vattenskidor, wakeboard och snowboard och när barnen gjorde det nyligen kände jag att det är något jag aldrig mer kommer att kunna göra.

Vad har läkarna sagt den senaste tiden? Finns det något hopp om att bli helt återställd?

– De vågar inte uttala sig och man får nog ställa in sig på att domningarna och frysningarna i fötterna fortsätter. Ont kommer jag alltid att ha, det har de förklarat för mig. Det jag hoppas är att kunna bli bättre i ryggen.

Med sju hästar i stallet har sambon Jenny Brunzell fått dra ett stort lass det senaste året.

Hellstedt själv hjälper till efter bästa förmåga men har fortfarande svårigheter att kunna bistå när det gäller den fysiska delen av jobbet.

– Jag kan ta upp en fot och slå på en sko på hästen men får även då betala ett högt pris. Så mycket mer än att lägga upp träningen för hästarna blir det inte.

”Hade en plan – som snabbt kraschade”

I somras valde han att hoppa upp i en sulky hemma på gården men...

– Jag provade men det var ingen bra idé. Rent fysiskt så kan jag köra häst men det är ingen bra ställning för ryggen, med alla sidorörelser. Jag kommer att sitta bakom en häst igen, men i begränsad omfattning.

Och på frågan om han vågar drömma om comeback i tävlingssammanhang blir svaret:

– Man ska aldrig säga aldrig men att köra lopp är inte jätteviktigt. Jag har kört tusen sådana och vunnit hundra. Först måste jag ha en fungerande vardag.

Du var som bekant sängliggande under en längre period. När var det som allra tuffast för dig mentalt?

– När jag kom hem. På sjukhuset kände jag mig stark där jag låg bland människor som drabbats av stroke. Hemma hade jag en plan – som snabbt kraschade. Det tog en stund att förstå vad jag inte kunde göra. Den första månaden, innan jag kunde hitta någon slags balans, var jobbig.

Hur tror du att din och Jennys verksamhet kommer att se ut i framtiden?

– Hon har fortfarande ett brinnande intresse och vill hitta ytterligare starthästar. Jag har även börjat avla igen och om tre månader kommer några bebisar, varav en är efter Maharajah.

Jan Hellstedt har startat sex hästar under 2024 och jagar fortsatt första segern för året. På V86 under onsdagen slutade stallets Teton Lindraj tvåa.