Boork kunde blivit hur stor som helst
Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport Player.
GANGNEUNG. Det blev ett låååångt farväl för Leif Boork här i Sydkorea.
Och ett nytt misslyckande för denna överlevnadskonstnär, trots alla löften om motsatsen.
Men nu när det snart är över kan jag bara säga tack och farväl till en av svensk hockeys största tränarprofiler.
Det var aldrig tråkigt i alla fall.
Och ska Leif Boork välja låt till avskedspartyt föreslår jag klassikern ”My Way”.
Den har aldrig passat bättre.
Det känns nästan som Paul Anka skrev texten direkt till Leif Boork och inte för Frank Sinatra.
Boork har alltid gått sin egen väg och är det någon som haft några invändningar, så har de snabbt varit ute i kylan.
Som med några av de bästa tjejerna i damlandslaget.
Som norske storstjärnan Espen Knutsen, som berättar hur han själv valde att hoppa av hemma-VM 1999 när Boork var förbundskapten och vägrade vika från sin linje. Ni som läser den intervjun förstår hur Boork satte krokben för sig själv redan för 20 år sedan.
Och det finns massor av andra spelare som blivit Boorks ”offer” längs vägen.
Så har det sett ut under hela hans tränarkarriär och i alla klubbar han varit.
Det har inte lett till framgång.
Tvärtom.
Mycket medioker tränarkarriär
Tittar jag tillbaka handlar det om en resultatmässigt mycket medioker tränarkarriär - och då är jag snäll - efter genombrottet i början på 1980-talet.
Och helt självförvållad om ni frågar mig som följt honom från start.
Leif Boork kunde ha blivit hur stor som helst som tränare.
Han fick ett sagolikt genombrott i början på 80-talet.
Han bröt alla gamla mönster, han sprutade av idéer och lyckades med allt och tog Djurgården till SM-guld redan sin andra säsong som SHL-tränare och bara 33 år gammal. Han var redkordung förbundskapten som 34-åring.
Bordet var dukat.
Men det tog plötsligt tvärstopp för en coach som alltid gick sin egen kompromisslösa väg.
Det började redan i Canada Cup-finalen mot Kanada 1984, då han skulle göra ett socialt experiment och låta alla spela i andra finalmatchen, efter att ha förlorat den första med 2-5.
Det gjorde att Kanada lekte sig fram till 5-1 i första perioden, innan det skedde någon form av palatsrevolution i omklädningsrummet och en mäktig upphämtning i en match där svenskarna föll med knappa 5-6 till slut.
I sitt första VM i Prag 1985 kom nästa experiment, då Boork körde skiten ut VM-spelarna på träningslägret i Malmö, där tanken var att få en formtopp lagom till VM-slutspelet.
Men då var det försent.
Sämsta VM på 38 år
Sverige var redan i nedflyttningsgruppen då och Tre Kronors gjorde sitt sämsta VM på 38 år.
Spelarna gick på knäna i början av turneringen och dåtidens blåbär hade bara att tacka och ta emot.
Det var också slutet på Boorks tid som förbundskapten. Den blev rekordkort.
Och förtrollningen var bruten.
Boorks alla idéer och nytänkande som gett sådan framgång, slog plötsligt åt andra hållet.
Nu ska han en eloge för att han talade om VM-guld för Tre Kronor under en tid när det kändes ungefär lika omöjligt som för Damkronorna idag.
På något sätt fick han in det tänket i svensk hockey, att våga utmana och spänna bågen.
Två år senare var Tre Kronor världsmästare i Wien 1987 - första VM-guldet på 25 år.
Då stod Tommy Sandlin och Curre Lindström som ansvariga i båset, men jag tror ändå att Boork hade en liten del i den framgången. Om än liten.
Nu kan jag bara säga farväl till en tränare jag hade mina första kontroverser med redan i början på 1980-talet. Då fanns inga mobiler, inget internet och Boorks enda kanal utåt var Djurgårdens programblad vid hemmamatcherna. Men det utnyttjade han med full kraft.
Nu är han en av hockey-Sveriges ivrigaste twittrare. Jag förstår inte hur karln orkar, men han dyker väl snart upp i någon Vitaepro-reklam och förklarar varför.
Nej, vi har inte hört det sista av Leif Boork.
Men vi har sett honom i båset för sista gången.
