Wennman: Wow, wow, wow, wow, wow!

Peter Wennman

LONDON. Hjälp!

Ska man behöva sitta en Champions League-kväll framför tv:n och gråta så tårarna flödar – och sen börja skratta hysteriskt och slå sig för knäna?

Ring efter folk i vita rockar, snälla.

Måtte bara doktorn förstå fotboll, annars lär jag bli inspärrad väldigt länge på en väldigt fast paviljong.

Mot såna här ytterligheter har jag inget försvar.

Jag måste börja med skrattattacken, den som avslutade denna märkliga fotbollsafton i Europa:

Liverpool–Besiktas 8–0.

Eight-fucking-nill.

Det är nåt slags europarekord, världsrekord, galax-rekord samt universum-rekord, jag vet inte ens om siffrorna 8 och 0 finns med i Einsteins relativitetsteori.

Det borde dom ju inte göra.

För två veckor vann Besiktas mot Liverpool med 2-1.

I går tog Liverpool revansch med 8-0 och en nick i ribban, såna svängningar i rymden har aldrig registrerats ens av de största superteleskopen i New Mexico.

Skrattade högt

När Peter Crouch nickade in åttan, det var i den 89:e minuten, började jag skratta högt åt den uppvisning som redan blivit larvig, eftersom Besiktas lagt av för länge sen och låtit Liverpool spela ut på ett sätt som var ... minst sagt efterlängtat på Anfield.

Det var också generande och pinsamt.

Matcher på den här nivån ska inte kunna sluta 8-0.

Ändå:

Wow, Liverpool, wow, wow, wow, wow!

Jag tillhör de största kritikerna av managern Rafael Benitez rotationssystem (vi är väldigt många nu) och var nyfiken på vad han skulle hitta på när såna som Torres, Alonso och Pennant var skadade (om vi talar icke-försvarare).

Svaret blev att han ÄNTLIGEN lät Peter Crouch spela från start, han gjorde första och sista målet och var lysande, och satsade på den förträfflige

Yossi Benayoun som gjorde tre mål på 24 minuter.

Sen stoppade han in Babel som inhoppare i minut 62 och denne min nye favorit höll på att slå alla världsrekord han också: han klackade in 6–0 i den 79:e minuten, gjorde 7–0 i den 81:a (med skinkan) och nickade i ribbans underkant i den 84:e.

Kunde blivit ett hat trick på fem minuter.

Så snygga att man ville gråta

Jag som är en grinig typ kan tycka att Rafael Benitez borde insett storheten hos vissa spelare långt tidigare, i så fall hade inte Liverpool tappat onödiga poäng i Premier League.

Några av de där målen var så snygga att man ville gråta (Gerrards 5–0, Babels 6–0!), men jag skrattade alltså och njöt eftersom tårarna redan hade tagit slut:

Jag bröt ihop av känslor när jag såg

Milan, självaste AC Milan årgång 2007, spela i svarta sorgband och vita tröjor as-a-tribute till legenden Nisse Liedholm.

Jag är gammal nog för att förstå hans storhet som spelare.

Jag är journalist nog att ha intervjuat honom.

Jag är beundrare nog för att ha bjudit honom på kaffe i Rom.

Jag är svensk nog att känna en bultande, jävla sorg i hjärtat efter hans död – samtidigt som jag kände mig så märkvärdigt stolt när jag såg dagens världsstjärnor i Milan hylla en 85-årig gentleman från Valdemarsvik.

Med andra ord: jag grät tårar i gult och blått.

Vad jag definitivt begriper är att Nils Liedholm, den sanne fotbollsälskare han var, log i sin himmel när han såg Liverpool spela i går.

Doktorn, är vi överens?