Slutmålet: Kraków
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-08
Erik Nivas EM-resa har nått sitt slut
En gammal nationalhjälte försöker förändra sitt land med politik.
Ingen bryr sig.
Han byter taktik och använder fotbollen som debattverktyg.
Hela Polen lyssnar.
Resan genom en världsdel genomsyrad av fotboll har nått sitt slut.
Runt ekvatorn är det 4 000 mil.
Under knappt fem veckor har jag färdats nästan 1 000 mil på europeiska järnvägsrälsar – 883 fågelvägsmil, för att vara exakt – vilket alltså motsvarar ett kvarts varv runt jordklotet.
19 fotbollsmatcher, 33 olika tåg.
15 EM-länder och 111 fängslande historier om ett Europa som ständigt förändras, men ändå fortsätter vara sig likt.
Ibland händer det att jag undrar varför fotbollen fortfarande fascinerar mig så mycket, varför jag går runt i ett nipprigt rus av entusiasm under den här helgen då EM sätter igång.
Den här resan – de här berättelserna – har givit mig en stor del av förklaringen.
Den allra sista matchen borde vara en av de största höjdarna.
Polens två största klubbar möts i en av de sista ligaomgångarna. Legia Warszawa mot Wisla Kraków. De eviga rivalerna, tabelltvåan mot serieledarna.
I verkligheten visar det sig bli en av de mest deprimerande matcher jag sett på väldigt länge.
Wisla Kraków är klara seriesegrare, men det känns ändå för tidigt att gratulera.
En av de värsta korruptionsskandalerna i europeisk idrottshistoria håller just nu på att nystas upp inom den polska fotbollen, och det är inte ens klart vilka lag som ska spela i vilken division nästa säsong.
Förra årets mästare, Zaglebie Lubin, ska i alla fall tvångsnedflyttas. Detsamma gäller förmodligen klassiska Widzew Lódz och Zaglebie Sosnowiec.
Dagens hemmalag Legia Warszawa ligger på andra plats i ligan – om nu inte någon utredning ritar om tabellen ytterligare – vilket innebär en plats i Uefa-cupen.
De kommer inte att få ställa upp. De är avstängda från allt Europacupspel i två säsonger, sedan deras huliganer slagit sönder Vilnius förra hösten.
Utanför den gamla arméstadion i Warszawa är nu poliserna nästan fler än de åskådare de slussar in i någon sorts stålburar. Det är inte svårt att begripa varför. Under 2000-talet har mer än 30 personer dött till följd av polskt huliganvåld.
Korruption och huliganism är två enorma problem för en fotbollsnation som ska arrangera nästa EM-slutspel, men det slutar inte där.
Arenorna är förfallna, infrastrukturen usel, landslaget halvdant.
I matchen mellan Legia och Wisla är det ändå en landslagsspelare som sticker ut, en kille med både bollbehandling och kreativitet.
Den landslagsspelaren har inte bott i landet i mer än två år, kan inte nationalsången och pratar inte ett ord polska.
Den 17 april höll den polska presidenten Lech Kaczynski en ceremoni i sitt palats.
– Vi välkomnar en ny medborgare till den polska republiken.
Presidenten höll upp en rödvit landslagströja inför kamerorna. På ryggen hade den nummer sex och namnet Roger Guerreiro.
Efter intensivt lobbyarbete hade den holländske förbundskaptenen Leo Beenhakker fått immigrationsmyndigheterna att snabbehandla ärendet.
På bara två månader förvandlades brassen Roger Guerreiro till polack.
– Det är en global värld nu, och Polen kan inte stänga in sig i en trälåda. Ni har en holländare som förbundskapten. Tidigare har ni haft en nigerian som anfallare.
Beenhakker refererade till Emmanuel Olisadebe, som gjorde 25 landskamper för Polen mellan 2000 och 2004.
Och visst fanns det likheter mellan de två fallen – men det fanns också skillnader. Olisadebe kom till Polen redan som 19-åring. Han formades som spelare i landet, han lärde sig språket, han träffade en polsk fru och han sa till och med nej till det nigerianska landslaget eftersom han redan bestämt sig för att han ville representera de rödvita.
Roger Guerreiro var redan en etablerad storspelare när han kom till Legia Warszawa, med erfarenhet från Corinthians och Flamengo i Brasilien, Celta Vigo i Spanien. Han hade aldrig visat något intresse för att slå sig till ro i Polen innan Beenhakker kontaktade honom, utan pratade i stället ofta om att dra vidare till en större liga.
Inte alla polacker var bekväma med upplägget.
Samtidigt som president Kaczynski och Roger Guerreiro frotterade sig var en gammal gruvarbetare rejält upprörd nere i södra Polen.
Han gick runt i hemmet, rotade fram sina två polska hedersmedaljer och satte sig för att skriva ett brev:
– Det här är inte det Polen jag har offrat mitt blod för. Därför vill jag returnera mina hedersmedaljer.
Jag tar tåget söderut genom Polen.
Min kollega Michal Zichlarz plockar upp mig i Katowice, och vi fortsätter vidare med bil.
Vi åker genom Övre Schlesien, en region av kolgruvor med ärr från både dåtid och nutid, från både fotbollen och det riktiga livet.
Zichlarz pekar på en avtagsväg:
– Hade vi åkt dit hade vi hamnat i Radzionków. En fotbollssupporter dog där i går. Han var hejaklacksledare för Division fyra-laget Ruch Radzionków, och stötte på en grupp ultrás från Polonia Bytom på gatan. De slog ihjäl honom. Han blev 23 år.
Lite senare nickar Zichlarz åt en annan korsning:
– Hade vi svängt av här hade vi hamnat i Oswiecim. Det är den staden som heter Auschwitz på tyska.
Efter en knapp timme är vi framme i Jastrzebie-Zdrój, en liten stad som domineras helt av kolgruvan Zofiówka,
Czeslaw Klosek, 52, möter upp på torget. Han har varit här förr.
I december 1981 ledde han en demonstration här. Den polska kommunistregimen hade precis utlyst undantagstillstånd och förbjudit Solidaritet, fackföreningen som Klosek varit med om att grunda.
– Du vet att skotten i Sarajevo startade Första världskriget och att skotten på Westerplatte inledde Andra världskriget? Skotten på det här torget startade den polska frihetskampen.
Ett av de skotten gick igenom Czeslaw Kloseks hals, och fastnade i hans ryggrad. Där sitter kulan fortfarande kvar.
– Den är som en vinkork. Om de rycker ut den så följer hela innehållet med.
Klosek hade givetvis en nästan övernaturlig tur som överlevde. Totalt dog mer än 90 demonstranter under det militära undantagstillståndet.
Den här dagen har det gått nästan 27 år sedan massakrerna, men rättegångarna mot de ansvariga pågår fortfarande. Klosek har studerat juridik för att kunna delta i processerna.
I frustration över de uteblivna domarna tog han kontakt med presidentrådet i slutet av fjolåret. Han ifrågasatte att den polska staten fortsätter att betala ut stora pensionspengar till ledarna bakom den brutala kommunistregimen, och antydde att han kunde vara beredd att returnera sina hedersmedaljer.
– Precis som många andra så undrar jag om dagens Polen är det vi slogs för att befria. Det finns så mycket som är sjukt i samhället i dag, och för att väcka debatten tänkte jag att det här kanske var ett sätt. Men ingen brydde sig.
Några månader senare kom en ny chans att väcka debatt.
Roger Guerreiro höll upp sin polska landslagströja, Czeslaw Klosek funderade över vad det egentligen symboliserade.
– Först och främst – jag är en väldigt över-tygad antirasist. Det är viktigt att det blir helt klart. Herregud, fackföreningen jag var med om att grunda var baserad på tanken om internationell solidaritet. Och jag älskar fotboll. Men… hela den här episoden illustrerade liksom allt som gått fel med Polen. Vi ser bara till ytan, men struntar i innehållet. Vi bygger inte från grunden, utan tar enkla genvägar. Vi låter våra pensionärer svälta, men delar ut fria polska medborgarskap till fotbollsspelare.
Klosek fortsätter:
– Fotbollen är en metafor för hela systemet. Vi är ett land med 40 miljoner invånare. Ändå kan vi tydligen inte få fram 20 dugliga fotbollsspelare. Det kan bara innebära att något är väldigt fel med hur saker och ting sköts.
Gång på gång betonar Klosek att det inte är själva fotbollen han vänder sig emot – han är övertygad Górnik Zabrze-supporter – utan hur den fungerar och hur den prioriteras i samhället.
– Jag har en idrottssjäl, och jag ska inte förneka att jag drömt om att se mina barn lyckas inom idrotten. Och min dotter är en väldigt duktig simmerska, men hon kommer aldrig bli tillräckligt bra för att ha chansen att ta OS-guld. Så vad ska jag göra nu när jag insett det? Ska jag sälja min dotter och adoptera någon med större talang från ett annat land? Och återigen – det är samma sak med vårt samhälle. Vi har
bara varit fria från kommunismen i 17 år. Vår demokrati är som en tonårsdotter. Det är klart att hon kommer att göra korkade saker ibland, men för den sakens skull ska vi inte tappa tålamodet och byta ut henne.
Finns det inte en risk att det Polen du pratar om vänder ryggen mot världen?
– Nej, det är klart att vi ska vara med i den globaliserade världen. Vi ska importera bilar och lära oss av andra hur man bygger snabba järnvägar – men idrott handlar mycket om symbolik och identifikation. Mitt skräckexempel är de arabiska emiraten. De köper in idrottsmän, de anlägger nya öar i havet, de bygger upp helt konstgjorda städer på nolltid – men vad betyder allt det där egentligen? Var är själen? Blir Polen ett sådant land så är allt förlorat.
När Klosek funderade på att lämna tillbaka sina medaljer på grund av viktiga politiska rättegångarna så lyssnade ingen.
När han gjorde samma sak i ett fotbollssammanhang sprängdes alla vallar. Under några veckors tid var han Polens mest omtalade man. Han skapade rubriker, han syntes i tv, han kommenterades av presidenten.
– En gång i tiden när jag åkte på pilgrimsfärd till Vatikanen och vår påve så köpte jag en liten, liten klocka som jag tog med mig hem. När någon av mina döttrar grät eller skrek så ringde jag med den: ”Det bor en liten djävul i dig, och den här klockan hjälper att driva ut den”. Det jag ville göra var att ringa i den här lilla klockan för att väcka hela Polen – men nu pratade jag om fotboll och inte om politik. Effekten blev som om jag hade ställt mig högst upp i Big Ben och pangat på.
EM-resan är slut. Tågluffandet är över. Jag tar flyget från Kraków till Stockholm.
Under veckorna som kommer händer ett par saker som får mig att reagera, på olika nivåer.
Först döms några av de ansvariga för de polska blodbaden 1981 till fängelse. I ett helt annat sammanhang uttalar sig Fifa-pampen Sepp Blatter om landslagsfotbollens framtid:
– Jag är ingen profet, men jag kan ju säga att VM 2014 verkar kunna bli en turnering där hälften av alla spelarna kommer från Brasilien. Vi måste bygga högre hinder för att stoppa det.
Några veckor senare skriver Fifa om sina statuter. Tidigare tilläts en fotbollsspelare att byta nationalitet efter att ha levt i ett land i minst två år. Nu höjs den tidsramen till fem år.
Ungefär samtidigt ansluter sig Roger Guerreiro till det polska EM-lägret.
I samma veva tar den polska staten emot ett rekommenderat brev från Czeslaw Klosek. Det innehåller en medalj.
Matchen:
Legia Warszawa-Wisla Kraków 2–1
Orange Ekstraklasa
Någon upplyftande upplevelse är det inte. Legias arméstadion är förfallen, och det känns som att det absolut viktigaste med hela arrangemanget är att hålla isär fansen. Matchen kom nästan i andra hand. Wisla hade redan vunnit en serie förpestad av korruption, och Legia visste att det kvittade om de vann. De skulle ändå inte få utnyttja en plats i Europaspelet, då deras fans fått dem avstängda. Roligast? Lille 18-årige mittfältaren Maciej Rybus, som gjorde två mål och började nämnas som en outsider till EM-truppen.