”Finns inga genvägar”
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-17
Fyra stora mästartitlar förra året – Sportbladets Erik Niva reder ut det italienska tränarundret
Om jag säger att det finns en hemlighet som utgår från VM-guldet, och sedan går rätt igenom Champions League-bucklan till de spanska och italienska mästartitlarna – vore du intresserad?
Du borde vara det.
Du borde fråga dig själv varför dagens mest framgångsrika tränare är italienare.
På kullarna utanför Florens har visionärerna experimenterat i hundratals år.
Redan den 3 januari 1496 försökte Leonardi da Vinci få människan att lyfta från de här sluttningarna, bara för att se sin flygmaskin krascha rätt ner i marken.
– Jag är ändå övertygad om att den stora fågeln en dag kommer att stiga från Ceceri-berget och fylla världen med häpnad, skrev en trotsig da Vinci i sin dagbok.
Tiden har givit honom rätt.
Ett par kilometer ner i dalen från Ceceri ligger Coverciano, och det italienska fotbollförbundets högkvarter.
Där ligger den tränarutbildning som utan några som helst tvivel är den mest framgångsrika som existerar på den här planeten.
VM. Lippi.
Champions League. Ancelotti.
Serie A. Mancini.
La Liga. Capello.
Den gemensamma nämnaren: Coverciano.
Säsongen 2006-07 steg den stora fågeln från Ceceri-berget och slog världen med häpnad.
För att få förklaringen till det italienska tränarundret så frågar Sportbladet någon som borde veta.
1989 och 1990 vann den komplette mittfältaren Carlo Ancelotti dubbla Europacup-bucklor med Milan. 1992 avslutade han sin spelarkarriär.
Dubbla Champions League
I tre år höll han sedan till bland de här kullarna utanför Florens.
Vad han gjorde? Utbildade sig.
Ancelotti kom in i förbundsapparaten som assistent till förbundskaptenen Arrigo Sacchi, och arbetade parallellt till sig den licens som är obligatorisk för italienska huvudtränare.
Åren gick på Coverciano, och spelaren förvandlades långsamt till manager.
1995 var han till sist mogen för att stå på egna ben, och fick ensam ansvaret för Serie B-klubben Reggiana.
2003 och 2007 vann så den komplette mittfältaren Carlo Ancelotti dubbla Champions League-bucklor med Milan.
– Att ha varit en bra spelare är en fördel, men det garanterar verkligen inte att du blir en bra tränare. För att bli en bra tränare måste du lära dig allt från början. Allt. Det finns inga genvägar, du måste göra jobbet. Du måste se ungdomsmatcher, studera taktiska system, lära dig om människans kropp och huvud…
Ancelotti tittar ut över en tom träningsplan, och utvecklar sitt resonemang för Sportbladet.
Han är övertygad om att bakgrunden till hans egna resultat även går att använda för att förklara alla de framgångar som italienska tränare haft världen över.
– Ja, så kan man säga. Vår utbildning är väldigt, väldigt bra. Det gör i sin tur så att den italienska ligan är väldigt utmanande för en tränare. Du är redo för vilka ligor som helst om du har klarat Seria A.
Och exakt vad är det som är så bra med kurserna på Coverciano?
– Det är just den här heltäckande bilden. Du får taktiken, fysiken, psykologin… Ingen del försummas.
Ibland är det svårt att begripa storheten hos den som gör rätt innan man jämfört med den som gör fel.
En heltäckande tränarutbildning? Jaha. Skulle det vara något speciellt med det?
Jo, faktiskt. För att förstå kvaliteten i den italienska modellen räcker det egentligen att ställa den bredvid sin motpol: det engelska systemet.
På Coverciano har tränarkurserna pågått i nästan exakt 50 år. I England saknas det fortfarande ett centralt utbildningsorgan.
I Italien krävs det nästan alltid flera år av skolning innan en gammal spelare ska få chansen som huvudtränare. I England kan fortfarande en man som Gareth Southgate vara mittback för Middlesbrough ena dagen och manager för klubben nästa.
– Här tror vi att vi kan ta en bagare eller en slaktare och göra honom till manager för Manchester United utan problem, säger John Barnwell, som är vd för de engelska tränarnas intresseorganisation.
Men överdramatiserar vi inte skillnaderna nu? Vad säger att det mer akademiska sättet är bättre än det praktiska?
Kalla, ofrånkomliga fakta.
Enorm skillnad mellan England och Italien
Skillnaden mellan italienska och engelska tränare är avgrundsdjup, både vad gäller kvalitet och kvantitet.
Vi räknar bort VM, vi räknar bort Champions League – vi tittar i stället bara på de två inhemska ligorna.
Hur många Premier League-klubbar styrs egentligen av engelska managers? Åtta av tjugo. Och ingen av de klubbarna har något med tätstriden att göra.
Hur många Serie A-klubbar har italienska huvudtränare? Allihop. Tjugo av tjugo.
Den tekniska sektorn på Coverciano har otroliga 35 000 medlemmar, och varannan månad publiceras en interntidning som skickas ut till dem alla.
Innehållet är spretigt, men varje nummer täcker in utbildningens sex huvudområden: taktik, fysiska förberedelser, psykiska förberedelser, kommunikation, ungdomsutveckling och fotbollskultur.
Franco Ferrari – dekanus på Coverciano – benar ut upplägget:
– Allt vi gör handlar egentligen om att bygga upp en bred bas av idéer, snarare än att låsa sig vid vad man från början tror är bäst. Coacherna som kommer till oss har ju redan samlat på sig intryck, ofta från en tid som spelare. Vi ser det som att en stor del av vår roll är att illustrera alternativen.
Flexibilitet är den chansen
I en enda klassisk mening sammanfattade den berömde journalisten Gian Paolo Ormezzano livet för den italienska fotbollsmanagern:
– Om han vinner är han en kombination av Einstein, Leonardo, Sankt Franciskus, Plato och Dante. Om han förlorar är han en kloakråtta.
Det krävs en bred kompetens för att kunna manövrera den moderna fotbollens minfält. Kraven är ofta orealistiskt höga, tålamodet vanligen orimligt kort.
På Coverciano menar man att flexibilitet är den enda chansen att bena ut en ekvation som ser annorlunda ut varje ny arbetsdag.
Världsmästartränaren Marcello Lippi håller med. Han menar till exempel att det var förmågan till taktiska improvisationer som lade grunden till det senaste italienska VM-guldet:
– Du måste träna dina spelare att spela på minst två eller tre sätt. Det är vad som verkligen gör ett lag kapabelt att uträtta saker.
Har blivit äldre och klokare
Lippi hämtar ett konkret exempel från VM-gruppspelets avgörande match mot Tjeckien:
– Tjeckerna spelar med en ensam anfallare och en massa folk på mittfältet. Så jag tänkte: ”Varför ska jag ge dem den fördelen?”, och därför spelade vi också med bara en anfallare. Det var en förändring för oss, men balanserade matchbilden.
Det har gått 32 år sedan Marcello Lippi gick sin första kurs på Coverciano
Han har blivit äldre, han har blivit klokare.
– Om det är en sak jag har lärt mig av alla år i fotboll så är det att managers – i synnerhet de unga – är extremt arroganta. De är övertygade om att de inte har något att lära, att de har koll på fotbollens sanningar. Men om du då tar dem och sätter dem i en miljö som Coverciano så blir stämningen en helt annan.
I dag är Marcello Lippi 59 år gammal, men ser inte sig själv som fullärd.
Senast i vintras var han tillbaka på Coverciano för ännu ett tränarseminarium.
– Där utmanar man varandra, utforskar varandras idéer. Och när jag tänker efter så är det utan tvekan det här grundmurade diskussionsklimatet som är det allra bästa med Coverciano, den här utmanande, tankeväckande stämningen. Coverciano ger dig inga sanningar, men det ger dig möjligheter.