Resmål: Amsterdam

Erik Niva

Erik Nivas EM-resa stannar till i Holland

Holland blev självständigt i mitten av 1500-talet.

Sedan dess har nationen varit delad.

Vad konflikten i grund och botten gäller?

Om det är viktigare att vinna än att spela fin fotboll.

Tåget maler på västerut, genom skogar och förbi åkrar, runt sjöar och över kanaler.

Jag åker Heinrich Heines väg, ut ur Tyskland och in i Holland.

Jag åker förbi gränsstaden Düsseldorf, där den gamle poeten satt och filosoferade runt världsalltet. Heine visste vad han skulle göra för att gå säker den dagen då världen gick under.

– Då åker jag till Holland. Där händer allt 20 år senare än det gör i resten av världen.

Heine hade rätt i sak, men fel i sin tidsbedömning.

20 år var för lågt räknat.

I slutet av 1990-talet var en resa till Amsterdam ungefär samma sak som en enkel biljett till 1968.

Liberalism, studentprotester och hippies. Flower-power. Peace, love and understanding.

Världen utanför bultade visserligen hårdare och hårdare på dörren, men holländarna brydde sig ändå inte om att öppna.

Så kom 2000-talet – och oväsendet blev till slut för högt.

När ett par plan rammade två torn i New York kunde inte ens holländarna låta bli att glänta på porten för att se vad som pågick därute.

De lyckades sedan aldrig stänga den igen.

I maj 2002 sköts den högerpopulistiske debattören Pim Fortuyn ihjäl på en parkeringsplats i Hilversum.

Det var det första politiska mordet i Holland sedan Johan de Witt lynchades 1672.

I november 2004 mördades sedan Fortuyns gode vän Theo van Gogh – en starkt islamkritisk filmregissör – på öppen gata i Amsterdam.

Den moderna världen hade till sist hunnit ikapp Holland, med all sin bistra verklighet.

Festen var slut, och missnöjespartierna växte i rekordfart.

Arbetslöshet, bostadsbrist, integrationsproblematik och intolerans var den nya vardagen.

I slutet av 1990-talet var en match med det holländska landslaget ungefär samma sak som en videokassett från 1974.

Positionsbyten, offensiv och ytterforwards. Totalfotboll. Bråk, bohemer och bollkonstnärer.

Det finns gott om fans som påstår att fin fotboll är viktigare än att vinna. I realiteten är det bara holländarna som verkligen har menat det.

De har aldrig vunnit VM, men de har ändå alltid menat att deras intellektuellt vackra spel gjort dem till moraliska vinnarna både 1974, 1978 och 1998.

Och i Holland var det alltid de moraliska vinnarna som räknades.

Så kom 2000-talet – och världen hann till slut ikapp den holländske skuggforwarden.

Semifinalen i hemma-EM 2000 var slutet på en drygt 30 år lång era av fotbollsidealism.

Bergkamp, Kluivert, Seedorf och Overmars kombinerade sig igenom det italienska försvaret lite som de ville. Holland hade totalt 24 skott på mål – plus fem straffar – men fick inte bollen i nät en enda gång.

Italien stängde igen catenaccio-låset, dunkade in sina straffar och skrattade hela vägen till EM-finalen.

Ett drygt år senare åkte så ”Oranje” upp till Dublin för att rädda sitt VM-kval. De kraschade rätt in i Roy Keane, Steve Staunton och Richard Dunne, och missade en stor turnering för första gången sedan 1986.

De dubbla nederlagen var rejäla kallduschar, men reaktionerna på dem var rena chocken.

Holländarna började prata om att vinna, om att segra till varje pris.

Kanske hade utlänningarna en poäng ändå?

Kanske fanns det en poäng i 4–4–2, hårt kämpande och defensiv organisation?

Den holländska fotbollen öppnade dörren mot omvärlden och kikade ut.

Eran för fotbollsromantiker som Rinus Michels och Johan Cruijff tycktes över. En tid för pragmatiker som Dick Advocaat och Louis van Gaal hade kommit.

I vintras ägnade magasinet Hard Gras större delen av sitt julnummer åt en konflikt som ”delat det holländska samhället sedan 1568”.

Tesen gick ut på att det fanns två olika sorters holländare, och att de genom hela historien alltid stått emot varandra i alla möjliga och omöjliga frågor.

– Skiljelinjen delar vår nation. Gränsen går rätt igenom samhället, och tar ingen hänsyn till politisk färg, hudfärg, kroppslukt, position, ålder, utbildning eller sexuell preferens.

Enligt Hard Gras är holländarna antingen ”Cruijffianer” eller ”Gaalianer”. Antingen tänker de som Johan Cruijff eller som Louis van Gaal, och sedan kvittar det egentligen om frågan gäller politik eller fotboll.

Några av Cruijffianernas nyckelord: individualism, uppror, rockmusik, intuition, sex, protest, självständighet, experiment, lekfullhet, optimism, glädje, hopp, okonventionellt, risker, barnslighet, kärlek, begär, kreativitet, impulsivitet.

Gaalianerna: tradition, hederlighet, dygdighet, noggrannhet, renhet, gemenskap, rättvisa, medborgarskap, borgerlighet, ansvar, allvar, förutseende, handlingskraft, arbete, ledarskap, samarbete, lagar, skatter, byråkrati, effektivitet, kristendom.

Efter ett par dagar i Amsterdam går jag nu den korta promenaden genom De Wallen-kvarteren.

Ni har förmodligen aldrig hört talas om området under det namnet. Däremot känner ni garanterat till det under benämningen Red Light District.

De här är kvarteren som verkligen symboliserar hur holländarna alltid tänkt… annorlunda. Här har öppen sexhandel pågått sedan 1400-talet. Här är många prostituerade egenföretagare som betalar skatt. Här säljs ”soft drugs” – lättare narkotika – lagligt och över disk.

Frågan är bara hur länge till.

Det politiska styret i Amsterdam har bestämt sig för att polera upp områdets fasad, att normalisera och gentrifiera det.

De stänger bordeller och köper upp de hus där det tidigare suttit prostituerade i skyltfönstren. De förbjuder hallucinogena svampar och gör det svårare att sälja cannabis.

Blir det nya Amsterdam bättre eller sämre än det gamla Amsterdam? Vem vet.

Det blir i alla fall ett annorlunda Amsterdam – ett Amsterdam som inte längre är lika annorlunda.

Att åka hit är fortfarande inte som att åka till vilken stad som helst, men det är inte längre som att sätta sig i en tidsmaskin.

Framme vid Centraal Station sätter jag mig på tåget och åker mot sydväst. Efter en knapp timme är jag framme i hamnarnas och industriernas Rotterdam.

Landets andrastad har alltid varit en plats med en helt annan karaktär än Amsterdam.

För att använda termer vi förstår: Amsterdam är en Cruijffiansk stad, Rotterdam en Gaaliansk.

Jag tar metron ut till betongförorten Spangen, och följer sedan strömmen av fotbollsfans genom området.

Det känns som ett studiebesök, även om jag inte är säker på om vi studerar eller blir studerade. I gathörnen står misstänksamma invandrargäng och stirrar.

Det är stadsderby på gång. Stora, mäktiga Feyenoord har lämnat De Kuip – där EM-finalen spelades 2000 – och åkt tvärs över stan till lilla Sparta Rotterdams kvarter.

Matchen blir väldigt underhållande, men samtidigt extremt besynnerlig.

Feyenoord börjar offensivt, och gör tidigt 1–0. Det är uppenbart att de är det klart bättre laget – både individuellt och kollektivt – men ändå drar de sig sedan tillbaka för att spela på resultatet.

Italienskt? Ja.

Holländskt? Absolut inte.

Sparta får en gratisbiljett in i matchen, och vänder till 2-1.

Då är det som om Feyenoord börjar ta i igen. Gamle Gio van Bronckhorst dunkar omgående in ett distansskott i krysset.

Sedan följer återigen samma okaraktäristiska reträtt. Feyenoord ställer upp sig i ett 4–2–3–1-system och låter Sparta föra matchen.

Och givetvis: på stopptid valsar Marvin Emnes loss och sätter segermålet.

På presskonferensen efter slutsignalen får Feyenoord-tränaren Bert van Marwijk – nästa holländske förbundskapten – ursinnig kritik.

Vad sysslade han med? Varför spelade han inte 4–3–3? Varför anföll han inte? Varför försökte han spela ett spel som inte passade Feyenoord?

– Det enda jag tänkte på var att anpassa laget efter hur jag trodde att vi bäst skulle nå ett resultat.

Blir den nya holländska fotbollen bättre eller sämre än den gamla holländska fotbollen? Vem vet.

Det blir i alla fall en annorlunda holländsk fotboll – en holländsk fotboll som inte längre är lika annorlunda.

På vägen ut ser jag hur en bunt Feyenoord-fans slår sönder ett gatukök. Några nordafrikanska invandrarkillar från området hjälper till.

De dåliga nyheterna är att den holländske förbundskaptenen har ett av fotbollsvärldens svåraste jobb.

De goda nyheterna är att mannen som har det tycks vara unikt väl lämpad för det.

Marco van Basten borde helt idealisk för att ena ett land i brytningstid.

Han är en national­idol som är nästan lika mycket Gaalian som Cruijffian. Han är visserligen fostrad och formad under Johan Cruijff i Ajax, men därefter lärde han sig allt om cynisk vinnarvilja under åren med ­Arrigo Sacchi och Fabio ­Capello i Milan.

I teorin borde van Basten vara lösningen på den eviga gåtan om hur man både äter upp gouda-osten och har den kvar.

I praktiken har det hittills inte fungerat så.

Van Basten har i stället visat sig vara varken-eller-lösningen som får kritik från både de som hackar och de som maler.

Fram till och med VM 2006 framstod han som en ganska renodlad idealistisk Cruijffian. Han skrev in en paragraf om att ”bevara holländsk fotbolls särart” i sitt kontrakt, och valde att peta ”resultatfixerade” spelare som Edgar Davids, Clarence Seedorf, Roy Makaay och Ruud van Nistelrooy.

Smekmånaden tog slut i och med åttondelsfinalförlusten mot Portugal. I en överhettad match mot en övercynisk motståndare framstod Holland som både oerfarna och naiva.

Kritiken mot Van Basten blev hård. Edgar Davids skrev en egen tidningskrönika där han dömde ut kaptenen:

– Van Basten gör sina val som en romantiker och idealist, men han saknar helt den nödvändiga realismen. Hur kan supportrarna och medierna i ett land som ligger trea på Fifa-rankningen fortsätta acceptera sånt här nonsens?

När EM-kvalet började var det ett nytt Holland som kom till spel. Borta var den sevärda 4–3–3-offensiven. Där i stället var ett knussligt 4–2–3–1-spel.

1–0 mot Luxemburg. 0–0 mot Rumänien. 1–0 mot Slovenien. 1–0 mot Albanien. 1–0 mot Luxemburg igen.

Resultaten gick det inte längre att klaga på, men hur tusan var det med prestationen, med skådespelet?

Kolumnisten Bert Wagendorp sammanfattade:

– Holland är inte Holland längre. Det är hemskt. Jag kan inte minnas senast de spelade bra. Allt tränarna och spelarna pratar om är disciplin och resultat. Inga kombinationer, ingen fantasi – men ett par turmål på övertid.

Halva landet på ena sidan, andra halvan på den andra och så en avgrund i mitten. Rakt ovanför ravinen hänger Marco van Basten själv och försöker hålla balansen.

– Här i Holland pratas det om hur speciella vi är, hur vi alltid ska göra allting annorlunda än alla andra. Jag kan hålla med till en viss gräns – jag tycker också att det är viktigt att bevara vår särart – men ibland känner jag att vi inte riktigt har förstått vad globaliseringen har inneburit. Vill vi gå vår egen väg och köra vårt eget race? Ja, då kan vi göra det – men då tror jag att resten av världen drar ifrån oss.

Och vad innebär då det för landslaget i orange?

– Alla frågar mig om jag vill spela bra fotboll eller om jag vill vinna. Den diskussionen finns knappt i några andra länder. Svaret är givetvis väldigt enkelt. Jag vill spela bra fotboll – och jag vill vinna.