Bank: Pelé lever inte längre – dö kommer han aldrig att göra
Störst? Det kan vi diskutera. Bäst? Det också.
Men först? Det finns bara en.
Pelé lever inte längre. Dö kommer han aldrig att göra.
Det kunde ju rimligen inte stämma, så mycket förstod jag. Hade världens bäste fotbollsspelare drullat runt på gatorna en halvtimme från mitt föräldrahem, dagarna innan han blev världsmästare för första gången? Hade Pelé varit i Hindås?
Det hade han tydligen. Jag läste om honom i böcker, försökte visualisera hur det hade sett ut när han lättade bollen över Julle Gustavsson i finalen – det var, lite som med att läsa om hur Gordon Banks ”vände i luften”, bättre i fantasin än när man senare fick se det på tv-bilder. Fotona av hur en underskön brasiliansk sjuttonåring släntrade runt i Sverige såg jag först senare, och det var bilder som spelade på tre eller fyra nivåer samtidigt.
Det var Sverige, i början av folkhemsbygget.
Det var Brasilien, i början av en nations födelse.
Det var fotbollen, i början av tv-eran.
Och det var Edson Arantes do Nascimento, i början av allt.
Ingen kunde, ingen kan, någonsin ta ifrån honom det han gav fotbollen eller Brasilien.
Att nascimento betyder ”födelse” ’är som det måste vara, för allt började med honom. Han var sjutton år när han, Didi, Vava, Garrincha och de andra vann det första VM som sändes i tv, och han grät som det barn han var. VM spelade perfekt i berättelsen om framgångssagan Sverige som växte fram efter kriget, men det passade precis lika bra i historien om Brasilien. Ex-diktatorn Gétulio Vargas hade skjutit sig i presidentpalatset, och i luckan före militärdiktaturen fanns det utrymme för ett nytt land att växa fram.
De var beredda att bli allt de kunde bli, Juscelino Kubitschek hade tagit över som president och lovat enorma framsteg, ”femtio år av utveckling på fem år”. Oscar Niemeyer hade börjat rita den nya huvudstaden Brasilia. Bossa Nova var ett soundtrack för en ny tid, cinema novo gav bilderna av ett nytt land. Det multietniska, unga Brasilien behövde något som kunde ge en tro på den där utvecklingen, en bild av en nationell identitet med färg, fart, intelligens, kreativitet.
Åtta år efter nationstraumat Maracanazo (guldet som försvann mot Uruguay) i hemma-VM fick de allt de drömde om.
De fick futebol. De fick ett VM-guld.
De fick Pelé.
Det han gav Brasilien där och då var ett nytt ansikte, bortom fattigdomen och underutvecklingen, som flög över precis hela världen. President Kubitschek såg, han skickade ett telegram till truppen i Stockholm och tackade för att de ”visat det nya Brasilien, som börjar skörda sina segrar”.
Alla har sina hjältar och sina val, jag kan hålla Maradona som störst, Messi som bäst, Cruyff som viktigast, men Pelé var först – och han var med om att bygga det land som skulle bli hela världens bästa fotbollsnation. Han vann två VM-guld till, gjorde över tusen mål, innan min tids Pelé kom med sina kommersiella avtal, sina pajaserier och sitt svassande runt alla former av maktpositioner (han ska ha träffat två påvar och mer än hundra statschefer). Han skakade händer, han log sitt magnetiska leende, han sa ”make love, not war” och så var det inte mycket mer med det.
Han var inte kontroversiell och intressant som Maradona eller Muhammad Ali, inte en stor tänkare som Cruyff, inte en tragisk konstnär som Garrincha.
Men ingen kunde, ingen kan, någonsin ta ifrån honom det han gav fotbollen eller Brasilien.
I fotbollens namn: Tack
Jag tillhör en generation som varit utelämnad åt videoklippen av finterna och trixen han uppfann, hans totalfotboll (det sägs att han kunnat vara bäst på vilken position som helst, som det sades om Nils Liedholm i Sverige), eller den där dataanimationen som gjordes häromåret för att gestalta hans allra mest fenomenala mål, när han som artonåring gjorde dubbla chapéu-finter innan han la in bollen i öppet mål i en Santos-match. Jag har fått läsa om VM-gulden och drunkna i statistiken, lyssna till de äldre som håller honom som den överlägset bäste som någonsin spelat den här dumma gamla sporten.
Må så vara.
Det jag vet är att han var i Hindås, att han är i himlen, och att han vann tre VM och formade världens största fotbollsland på resan däremellan.
Det fanns en fotboll före honom, det kom en fotboll efter honom.
Vad kan man säga då? Inget mer än vad Jorge Valdano, världsmästare med Argentina 1986 och vår tids störste fotbollspoet, skrev när nyheten om Pelés sjukdom kom i fjol:
I fotbollens namn: Tack så mycket.
