DISKOGÄNGET

Erik Niva

Erik Niva: Det nya Real dansar till nya toner - utan ångest

MADRID. Något bra på tv i går kväll?

Jaså, Sommarkrysset med lottodragningen.

Nä, inget för mig.

Här har ni en rapport från Madrid-derbyt jag var på i stället.

helskärm

Jag vill ju inte vara den där killen som tittar ner på ett gapande sår och välter saltströaren, men...

Jag lider verkligen dubbelt med alla er som fick tv-kvällen förstörd.

Ni missade inte bara en spansk ligapremiär.

Ni gick miste om ett tempofyllt,

händelsepackat, kvalitetsspäckat

Madrid-derby som bultade av känslor. Ni gick miste om en av de bästa fotbollsmatcher jag sett på hela det här året.

Real Madrid version 2.7 skulle ju lanseras.

Klubben som inte nöjer sig med segrar, utan kräver att vinna snyggt. Klubben som sparkade sin guldtränare eftersom det - med president Calderóns ord - ”inte går att ha en tränare som är nöjd med att vinna varje match med 1-0”.

Nya tider pratades det om, och nya tider var det.

När spelarna sprang ut på planen gjorde de inte längre till Placido Domingos mäktiga klubbhymn ”Hala Madrid”, utan till en veder-värdig charterversion av ”Here We Go”.

Det lät inget vidare, men det var Real Madrid-visionen uttryckt i toner.

Mindre av gamla, dammiga trögfötter - mer av uppumpat diskosväng.

Men det är ju som det är med fotboll. Man ska vara försiktig med sina önskningar, för det finns ju faktiskt en chans att de blir uppfyllda.

Obegripligt att det blev 2-1

Matchen sparkade igång, och 55 sekunder senare hade Atlético Madrid gjort 1-0.

Slutet på illusionen om det vackra vinnandet? Näpp, faktiskt ändå inte.

Ett 90 minuter långt smatterband av framåtriktad fotboll

följde. Att det bara blev 2-1 är obegripligt.

Utöver målen räknade jag ihop till 22 klara målchanser.

Det var nickar i stolpar, frisparkar i ribbor och vidöppna mål som missades. Det var en hel del misstag och rätt mycket slarv - men det var framförallt en förbaskat underhållande föreställning.

Största skillnaden jämfört med tidigare säsonger?

Inte taktiken i alla fall, och inte kvaliteten på spelarna heller.

Nej, det som gjorde det så befriande roligt att vara på Bernabéu i går var att äntligen slippa sitta i ett moln av ångest.

De vågade inte vinna

Jag vet inte hur många gånger jag suttit på den här arenan och varit förbannad de senaste fem åren, frustrerad på en stjärnsamling som framstått som förlamad.

Där vissa såg ren, skär lättja såg jag bara rädsla. Real Madrid hade misslyckats så många gånger att de inte längre vågade vinna. Den krampen är borta nu.

Bernd Schuster ska inte få all heder för förvandlingen - jag tror att alla vårens desperata forceringar och guldet de gav löste upp många av ängslans knutar - men hans roll ska inte heller trivialiseras.

På presskonferensen inför premiären pratade tysken om att ”äga matchen”, och det var precis vad Real Madrid gjorde.

De försökte skapa luckor, snarare än att vänta på att motståndarna skulle bjuda på dem.

Ibland fungerade det, ibland öppnade det upp horribla luckor bakåt.

Real Madrid är verkligen inget färdigslipat lag, men de är slutligen ett lag som är lätt att tycka om igen.

Mer än så begär jag verkligen inte av en premiär.

Som någon luttrad bedömare konstaterade:

Bara för att Bernd Schuster fått uppdraget att ta Real Madrid från medeltiden till renässansen, kan man inte begära att han ska smälla upp Sixtinska kapellet redan första dagen.

Samtidigt som jag skrev den här texten hade jag ett öga på La Sextas sändning av matchen mellan Sevilla och Getafe.

När jag såg de hemska bilderna av hur Antonio Puerta segnade ihop på planen – och de ännu hemskare scenerna när han sedan panikkördes till sjukhus – frös jag ihop.

Under den timslånga väntan på besked tänkte jag sedan på Marc-Vivien Foé och Miklós Feher, och lyckades inte få ihop ett enda tecken.

Uppenbarligen är det så att fotboll är livsfarligt för vissa unga män. Någonstans måste någon ta reda på varför.

Jag är verkligen glad att jag fick förmånen att se Madrid-derbyt. Ändå befarar jag att det är Puertas otäckt tomma ögon som jag kommer att minnas mest från den här kvällen.

Och med det sagt – du kommer att saknas, Ray Jones.