Hur går det, Kim?

Tillsätt en förbundskapten, revolutionera svensk fotboll, och lär dig hitta var kopiatorn står på kansliet.

I en månad har Kim Källström jobbat på förbundet.

Sportbladet slog sig ner med en fotbollschef som snabbt fått ont om tid.

Det har gått nästan på dagen tjugo år sedan en frustande, svensk supertalang gjorde proffsdebut med att slå in en straff för Rennes i Angers.

Det har snart gått två år sedan Kim Källström senast spelade fotboll.

I en Unicef-stämplad välgörenhetsmatch med gamla Lyon-stjärnor slet han med tempo och boll, men slog ändå ett väldigt typiskt Källström-inlägg till målkungen Sonny Anderson.

Maj 2022. Matchens enda mål.

– Du såg den?! Jag visste bara att ”Sonny, håll dig på första stolpen så kommer den…”. Nä, jag har inte spelat sedan dess. Det sjukaste var (Michael) Essiens tacklingar i den matchen. Två sulor bara, rakt in i folk.

– Det jag kände var mest ”fan, vad stor planen har blivit”. Man blir förvånad över hur dålig man blivit.

 I förbundslokalernas reception i Solna finns en väggmålning där en annan sorts Kim Källström jublar över ett mål i landslagströjan.

Det livet är över, ett annat har börjat. Fotbollsspelaren har blivit strateg.

Den här Kim Källström är fotbollschef, administratör, ansvarig för vägen svensk fotboll ska välja och implementera. Det är inget man gör med vänsterhanden, eller vänsterfoten för den delen. Han har personalansvar, han ska hitta och anställa en tränare för landslaget som är motorn i hela förbundets ekonomi.

Han har 131 landskamper, en elitutbildning inom Uefa, ett liv med och för fotboll.

Men han har noll erfarenhet av det här.

– Det är många bollar i luften, men jag tycker att det här är skitkul. Det är en otrolig ynnest att ha fått den här möjligheten, det är det här jag brinner för, säger han.

Peter Wettergren (nyanställd som teknisk direktör på herrsidan), Caroline Sjöblom (samma roll på damsidan) och Maths Elfvendal (målvaktstränare) packar snabbt ihop sitt möte, fotbollschef Källström tar över konferensrummet för att prata om de få veckor som gått och de många år som väntar.

Hundra frågor väntar på svar.

En av dem är akut, och överskuggar allt annat.

– Alltså, det som så klart haft högst prioritet är förbundskaptensfrågan, även om jag försökt sätta mig in i allt annat också.

Hur ser rekryteringsprocessen ut, rent praktiskt? Sonderar ni fortfarande?

– Det vill jag egentligen inte gå in på, med tanke på att vi är mitt i den. Jag tycker att vi har strukturerat upp det på ett bra sätt, vi har en god idé om vad vi vill och hur vi ska komma dit. Sen är det så klart ett pussel att lägga. Vi äger inte alla frågor, det finns alltid en motpart. Och vi bestämde oss tidigt för att det var viktigare att vi hittade rätt än att det gick snabbt.

– Vi är de första som vill att det ska vara klart inför träningsmatcherna i mars. Men så är det i livet, det finns en verklighet att förhålla sig till och det kan ta lite längre tid än man önskat. Jag är trygg i processen och hoppas vi ska kunna presentera något så fort som möjligt.

Du har kommit in sent, men förbundet har fått mycket kritik – inte minst av mig – för hur segt processen gått. Finns det delar i kritiken du kan tycka är rättmätiga?

– Jag tänker att det är en process, och en fråga som kommer att dela opinionen oavsett vad vi gör. Vissa kommer att tycka att vi fattar ett bra val, andra kommer inte att tycka det. Det finns ingen konsensus, och det har jag accepterat. Jag försöker vända det engagemanget till något positivt. Det är inte som att jag inte får flera förslag om dagen från folk på gatan… en del är bra, andra lite galnare kanske…

Det har pratats om Tony Gustavsson och Olof Mellberg, om Per Mathias Högmo och Graham Potter och Ole Gunnar Solskjaer. Det pratas om Jon Dahl Tomasson och Jens Gustafsson.

Från Kim Källström pratas det inte om namn, alls.

– Vi ska lägga pusslet så att passar, för det landslag vi har, den typ av spelare vi har och den situation vi är i. Vi har fyra träningsmatcher under våren och en turnering (Nations League) där vi aldrig spelat i en C-grupp tidigare. Det blir en annan typ av matcher, där vi sannolikt kommer att vara det bästa laget på förhand. Det är annorlunda, och det finns med i planeringen.

Det är tuffa tider för landslagsverksamheten, på alla nivåer, men samtidigt finns det väl en stor hävstångseffekt för den som kliver in? Janne Andersson fick en vecka på sig inför ett skarpt kval, med en generationsväxling precis före. Nästa förbundskapten får en offensivt lovande generation och mängder av matcher att få ihop ett lag på.

– Så är det. Jag kunde inte vara mer enig. Det handlar om vilken syn man har på livet, man kan gräva ner sig… men man kan också tänka som du säger, ”vilken möjlighet det här kan ge oss!”.

Vilka är stakeholders i processen om förbundskaptensvalet? Vilka röster lyssnar ni på?

– Många. När vi väl kommer fram till kandidater så försöker vi lyssna in och ta in referenser, så man får en tydlig känsla för hur personerna är och jobbar, om de kan passa in. Sen finns det mycket statistik och data att se på. Sen… om de är tillgängliga är en mer praktisk fråga. Vi har en kravspecifikation som är det väsentliga, och vi vill hitta så många bitar som möjligt utifrån den.  

Det har pratats om att en rekryteringsfirma var involverad i början, men inte längre?

– De hade tagit fram något slags underlag, det var jättebra så det har vi absolut använt.

Andrea Möllerberg (generalsekreteraren) har pratat om att målet är att tjänsten ska vara tillsatt under första kvartalet 2024. Gäller det fortfarande?

– Ja, det är målbilden. Vi har ju matcher i slutet av mars och det är klart att vi gärna ser att det är klart ett tag innan dess. Det är målbilden, annars får vi jobba vidare men… det är absolut målbilden.

Ligger den ekonomiska ramen fast? Har förbundsstyrelsen sagt vilken budget ni har att röra er med?

– Det är klart att det finns en ram, men det finns ju alltid marginaler. Det finns lite att röra sig med, även om vi lever i en ekonomisk verklighet.

Om du går till styrelsen och säger ”jag har pratat lite med Pep, han är sugen men vill ha lite mer i lön” – då finns det möjlighet att töja ramen lite?

– Jo. Det hoppas jag…

Att så mycket, namn och detaljer, läckt under processen – är det något som stört dig?

– Det är klart att det hade varit enklare om vi kunnat jobba utan att namn läckt ut, det tror jag alla förstår. Men om det stör oss? Det är vad det är. Men ni journalister är också skickliga, ni har era tentakler ute och våra intressen går lite stick i stäv. Jag har inget problem med det, jag har levt i den här världen länge.

– Skulle jag vilja att det inte läckte? Ja. Tror jag att det kommer att bli så? Nej. Däremot är jag fascinerad av hur skickliga ni är ibland.

Mest uppmärksammat har förhandlingarna med Olof Mellberg varit. Även om du inte vill gå in på detaljer så – finns det något i bilden av den händelsen som du kan säga har missuppfattats?

– Det ska jag inte säga, men nu är vi mitt i en fortsatt process så det är inget vi egentligen vill prata om. Vi nådde inte dit vi ville och då… ja, då är det som med allt annat. Vi går vidare och gör något annat. Det är inte mer dramatiskt än så.

Kim gör en avfärdande gest. Om han känner sig pressad så märks det inte, om han är stressad så har han ändå bestämt sig för att ta sig tid för att prata om det han kan prata om.

Efter att ha följt honom i 25 år så har jag fortfarande ingen aning om han bottnar i den här rollen, däremot är jag övertygad om att han bottnar i sig själv. Det är som på planen – han vill ha bollen, han är övertygad om att han kan göra något med den.

Du var färdig med hemmapappalivet?

– Jag kände väl att det var dags. Det har vuxit fram.

Efter spelarkarriären fick han prioritera familjelivet. Hustrun Erica gör nu allmäntjänstgöring på Södersjukhuset som ett led i sin läkarutbildning. Barnen har blivit större, och pappa Kim har, för första gången i livet, börjat gå till kontoret.

– Det är onekligen en omställning, från att äga sin tid 24-7 i princip till att det hela tiden finns saker som ska göras.

Hade du bestämt dig redan när du gick din Uefa-utbildning, eller var det något som dök upp senare?

– Något mitt emellan, skulle jag säga. Jag har haft viljan och tanken om att börja jobba. Har sökt mig runt och testat lite olika vägar, men jag insåg till slut att det är fotbollen jag vill arbeta med. Och det är inget yrke, mer en livsstil. Jag levde fotboll som spelare, jag kunde gjort det som tränare, men jag tycker det är mer spännande med själva administrationen, att vara med en trappa upp och påverka ur ett annat perspektiv.

– Sen kom den här möjligheten som en skänk från ovan. Tajmingen kunde inte varit bättre.

Hade chansen kommit för två år sedan hade det varit för tidigt, om två år hade det kanske varit för sent?

– Lite så. Jag skulle säga att det var verkligen mitt i the sweet spot. Den här sortens jobb, oavsett om det är det här eller att vara sportchef i en klubb… det drivs av energi. Det är inget störtlopp, mer en klättring uppåt.

Jag har under flera år efterlyst en roll som den här, en teknisk fotbollschef på förbundet, som är ett bollplank både praktiskt och för ideologisk diskussion. Kände du också att den rollen varit vakant i svensk fotboll?

– Ja, det tycker jag. Jag pratade en del om det med Håkan Sjöstrand, innan han tillsatte Jens T Andersson, som hade den här rollen men i en lite annan tappning. Det var ett första steg mot det vi gör nu.

– Det är ju en väldigt stor omorganisation vi gör nu, och jag tror stenhårt på den. Jag är glad att jag fått den här rollen, men hade jag inte fått den tycker jag att någon annan borde fått den, för det är en roll som behövs. Man behöver någon som samlar ihop allt, som får ihop alla i ett helhetsperspektiv över vart vi är på väg.

– Vi har byggt en fotbollsavdelning nu, och över tid tror jag att det kommer att bli jättebra. Vi kommer att behöva skruva på detaljer, göra saker som inte är bra och backa från dem, prova något annat. Ofta är man för rädd för att ha fel, men frågor har många olika svar och jag tror att man måste våga testa olika lösningar. Och med den samlade erfarenheten här tror jag att förutsättningarna för bra beslut är så goda som möjligt.

Jag tänker på när landslaget bestämde sig för att ändra spelsätt, och det föll för att tajmingen var usel. Det kom mitt i en skadekris, det fanns inga spelare, resultaten havererade och kritiken växte. Ni står mitt i den största omorganisationen på många, många årtionden – och samtidigt har ni ett nyckelbeslut att fatta med rekryteringen av en förbundskapten för herrlandslaget. Hade det inte varit önskvärt att ha organisationen på plats innan det beslutet?

– Det är ju en verklighet vi lever i. Jag är enig i att det hade varit bättre om omorganisationen kommit för ett år eller ett halvår sedan, men samtidigt så är det som det är med idrott: Man spelar de kort man har, och korten blandas hela tiden.

När du presenterades i december spaltade du upp uppdraget. Du pratade om att det handlade om att svara på var vi är, varför vi är där, vart vi vill, hur vi ska ta oss dit och vilka som ska implementera det. Det är ett bra diskussionsunderlag. Var är svensk fotboll?

– Ser vi på förbundet så är vi i en stor omorganisation, men man känner att det finns en stor energi, en ambition att ta sig an nya utmaningar. Det finns en vilja att tänka annorlunda, att göra ett jobb vi inte gjort innan, även om jättemycket som gjorts och görs är bra.

– Men vi är i en tuff sportslig situation… eller, det är tudelat. Damerna hade en otrolig VM-sommar, där man var fullständigt begeistrad och liksom kände att ”det här kommer aldrig att ta slut”. Och sen kommer Nations League-kvalet hösten efter, och det visar väl komplexiteten i fotboll. Man är inte så dålig som folk säger, inte så bra som folk säger, sanningen ligger någonstans i mitten.

– Sen tycker jag att det skapats en debatt om svensk fotboll som i alla fall jag upplever inte har funnits förut. Den är intressant, för den är lite mer nyanserad och det är nyckeln till allt: En vilja att förstå den andre. Om vi vill bli bättre så är det inte en intressent som sitter på svaret. SvFF har en del, Sef och EFD kanske en annan, Uefa på en tredje, politiken på en fjärde, och distrikten på en femte.

– Vi kommer att behöva samverka. Det finns en tydlig diskussion om bredd och elit. Hur ska vi få dem framåt? Står de mot varandra? I min bok gör de inte det, de fyller bara två olika funktioner. Tar vi bort den ena faller den andra. Det är det jag menar med tajming för en sådan här roll, det finns en diskussion för att vi vill förändra saker och det tycker jag är superintressant.

– Det första är att vi måste organisera oss, bestämma vilka som ska göra vad, och under Andrea (Möllerberg) har rollerna fyllts av de vi tror är mest kompetenta och brinner för det här, för att göra det bättre över tid.

– Fotboll är inte förvaltning, utan utveckling. Man måste hela tiden analysera sig själv för att se vad som får bäst verkningsgrad. Vi behöver ha en omvärldsanalys för att lära oss av andra. Hur kommer det sig att vi just nu har extremt många skickliga offensiva spelare, men färre defensiva. Har det bara blivit så, eller finns det något vi gjort för att få det att bli så? Och då får det inte bli att man gissar lite eller skarvar, utan vi behöver komma ut i verksamheten.

– Det är ett projekt som kommer att ta tid, men jag tror att det är viktigt.

Talangutveckling är ju en fråga som mest ligger i knäet på elitklubbarna, men vilken roll kan SvFF och du spela i den? Är det att bidra med evidens? Att ha synpunkter på ideologi om selektering eller elitsatsning?

– Klubbarna äger frågan, däremot kan vi diskutera utifrån det vi ser när vi får spelarna till landslagen. ”Det här är bra, men här har vi ett problem”. Steget där vi är nu är att bygga upp goda relationer, så att vi talar samma språk. När vi gör den här intervjun så är vi inte framme i det konkreta än, men vi ska komma in i de här frågorna med mycket energi.

– Sedan har du anläggningsfrågan och frågor om tränarutbildning, där ska vi vara en samlande kraft, för de är viktiga.

– Alltså… att spela fotboll utan planer är komplicerat. Jag fick inte det här jobbet för att jag kan räkna ut det, men sanningen är att vi är jäkligt kort om planer. Gräsplaner, konstgräsplaner, hallar… Och har vi ett underskott på fullstora planer så får du en annan vision av spelet. Det säger sig självt.

Det känns som att det finns en prioritetsordning? Förbundskaptensfrågan är akut, sedan handlar det om att landa i organisationen, för att sedan driva på för anläggningar och fler utbildade tränare? Eller kan du jobba med alla bitarna parallellt?

– Det är klart att förbundskaptensfrågan är… där vill vi ha svar nu. Anläggningsfrågan är inte en Q1-fråga, den är Q1 i många år framöver.

Apropå anläggningar: Du skrev ju ditt examensarbete inom Uefa om nationella träningscenter. Vad var din slutsats?

– Ytterst att Svenska Fotbollförbundet behöver ett nationellt träningscenter av x antal anledningar. Uefa och Fifa har kommit fram till samma sak i sina utredningar, och de som jag intervjuade, folk från olika förbund, pratade om den förändringsresa som deras förbund genomgått när de skapat sina center – det är klart att det är inspirerande.

 Vilka var fördelarna de såg?

– Det uppenbara är att man ska ha någonstans att vara. Sedan handlar det om identitet. ”Härifrån utgår svensk fotboll”. När jag tänker på fransk fotboll så tänker jag på trappan i Clairefontaine. Det är något att gå upp för den trappan, den bilden skänker något… större.

”Här har Hatem Ben Arfa gått förut”…?

– Och Zinedine. Nej, men jag tror att det symbolvärdet är viktigt. Att det finns ett hem för svensk fotboll där nästan alla gått igenom, en samhörighet. Sen innebär det en kompetensöverföring som är jätteviktig, att man är på ett ställe som ÄR fotboll. Nu sitter vi här i ett kontorslandskap och tittar på Mall of Scandinavia, det säger inte ”fotboll” på det sättet.

– Sen tror jag att det kommer att bli lättare att utveckla allting när allt finns på en plats.

– Vi har lite annat att ta tag i först, men det här är ett otroligt viktigt projekt för mig.

Det här är ju en sådan fråga där du kan använda andra som förebilder, länder som har lyckats eller misslyckats. Det är samma på andra områden. Vilka andra, jämförbara, förbund kan du se där organisationen fungerar? Om man nu inte ska jämföra Sverige med Tyskland.

– Tyskland gör jättemycket bra, man kan absolut söka information där. Oavsett så tror jag att det är en sanning att det inte är här, inne på SvFF, som alla svaren finns. Vi måste ut och träffa folk. Caroline Sjöblom (nytillträdd teknisk direktör på damsidan) var i England förra veckan, på en konferens för alla tekniska direktörer. FA arrangerade, och det är väldigt öppet – man delar med sig, berättar vad man gör, och det är en otrolig inspiration för oss.

– Men, förstås, det viktigaste vi ska titta på är kanske inte Tyskland, Italien, Frankrike eller Spanien – utan de som ligger nära oss geografiskt. Vad gör de? Danmark har ju en annan klubbmodell än vad vi och Norge har. Hur påverkar det? Norge har stoppat in mer tv-pengar i sina akademier. Vad ger det för frukt? Vilka resurser ska vi lägga på vad?

– Jag tycker att Belgien gjort spännande saker. Portugal är ett spännande land att titta på, även om de har ett annat klimat och en annan fotbollskultur. Man måste lyfta blicken, och sen hitta vår modell.

– Nu blir det klyschfest här, men: Ju mer jag lär mig om det här, ju mer inser jag hur otroligt komplext det är. Det var också vad jag insåg under min utbildning. Jag trodde jag hade koll på fotboll, men det var bara en liten del av fotboll. En pytteliten del. Jag är ödmjuk inför det. Mitt jobb är inte att vara chef och sitta här och veta allt, utan att samla folk och kompetenser och få till underbyggda beslut.

Det finns alltid exempel som dyker upp på förbund och länder som blivit mönster. ”Belgien gjorde si och fick det här resultatet, Norge investerade i akademier och fick de här spelarna”. Var kommer Sverige att kliva in med sina marker, sin satsning?

– Jag tycker att det börjar formuleras lite, och jag tror att det är väldigt viktigt att man inte skjuter in de där markerna för tidigt utan att man när man väl bestämmer sig för… ja, att ”det här är det vi tror på”.

– Det är en bra bild du använder. Man går inte all-in i första given av ett pokerspel, och när vi väl gör en stor satsning måste det vara förankrat, att Sef och EFD och distrikten är ombord.

Jag tänker ändå att det måste vara målbilden i din roll. Vid sekelskiftet åkte alla till Clairefontaine för att förklara det franska undret, sedan åkte man till Tyskland och berättade om deras revolution, och – på närmare håll – för några år sedan åkte man till Island för att försöka förklara deras fotbollsmirakel. Målet för dig måste väl vara att Europa sitter på ditt kontor om sex-sju år och vill veta hur det gick till när lilla Sverige blev trea i Europa i fotboll?

– Trea var ett högt mål men… jag förstår hur du tänker. Fotbollen går i cykler, och det känns som att vi är i början av en cykel.

Men kommer vi att kunna prata om en ”svensk modell” om några år?

– Det tror jag. Jag tror att det är jätteviktigt att vi har en svensk modell, ett svenskt DNA. ”Det här är vi”. Om vi pratar om landslagsfotboll, som är det vi verkligen kan påverka, så tror jag att vi kommer att ha ett sätt som vi agerar på, som gör att man kan känna igen oss. Jag är uppväxt med en annan svensk modell, som inte finns kvar. Vi var duktiga på att försvara oss, svåra att möta, välorganiserade och fysiskt starka. Det ser inte ut så längre, vi har väldigt mycket offensiva skickliga spelare, men saknar det andra. Hur kan vi hitta en modell som premierar båda?

Ser du en synkronisering av landslagen framför dig, där alla spelar på ungefär samma sätt?

– Nej, det tror jag inte, inte så extremt. Det arbetet är i sin linda, men om vi ska gå händelserna lite i förväg så – nej, det tror jag inte på. Vi kommer inte att vara Holland, där spelare nummer si spelar så. Däremot behöver vi absolut ha principer och ledstjärnor och ett ramverk.

– Jag tror att det är viktigt att det finns ett svenskt koncept för hur vi vill agera, sedan kommer alla landslag att vara olika, med olika spelare.

Lise Klaveness gick väl i din Uefa-kurs? Har ni haft någon kontakt?

– Ja, vi textade lite för ett tag sedan.

Vad finns det att lära sig av Norge?

– Jag har inte hunnit sätta mig in i allt de gör, men onekligen har de ju fått fram många skickliga spelare på kort tid. De har investerat mycket i sina akademier, och de har en annan anläggningsmodell. Jag vet inte om vi kan göra exakt samma sak, men de har fler hallar än oss och nu har det varit en stökig vinter för fotboll. Ska vi kopiera dem? Det tror jag inte. Kan vi inspireras? Ja. Av dem, av Danmark, av andra. Sedan brukar det komma en faktura efter, som vi ska kunna hantera också.

Jag vet att det finns en diskussion runt förbundet om att bilden av tuffa tider och nedskärningar är alarmistisk, att det finns resurser, att förbundet inte på något sätt står barskrapat. Vilka signaler får du?

– Andrea har varit väldigt tydlig med att det sportsliga, fotbollen, är kärnverksamheten och det vi ska satsa på. Sen behöver vi, i ett större perspektiv, spara pengar, och alla måste dra sitt strå till stacken. Vi har missat två mästerskap på herrsidan och ett på damsidan. Påverkar det? Ja, det gör det. Det är där de extra pengarna finns.

Ditt jobb är på sätt och vis orättvist. Vinner a-landslagen fem raka matcher kommer folk tycka att du är rätt bra, förlorar de fem raka kommer de tycka att du är värdelös. Även om du gjort precis samma saker.

– Jo, men det är som jag sa i början: Man är inte så bra som folk tycker, inte så dålig heller. Jag kommer ihåg när jag spelade i Arsenal, under Wenger. Vi fick pisk någon match, mycket kritik, och hans svar var att ”Men, ni är ju inte sämre spelare i dag än ni var för 24 timmar sedan”.

Kim Källström är nog inte en sämre fotbollschef i dag än han var för 24 dagar sedan. Men det är bara två månader kvar av årets första kvartal, och bilden av både honom och ett omstöpt förbund kommer att styras av deras nästa rekrytering.

En förbundskapten ska anställas, en svensk fotbollsmodell ska arbetas fram, ett nationellt center ska projekteras.

Efter en timmas samtal lämnar vi kansliet, med fler bilder av ambitioner än utmejslade visioner, mer kloka svar om arbetssätt än tydliga mål.

Det är en bit från konferensrum till receptionen, Kim får visa oss vägen ut.

– Men, säger han, det är knappt att jag lärt mig hitta själv än.